Fryxell berättar, att mot 1723 års beslu Pspjernade presterna både ifrigt och envist anförande bland andra ock det venliga skä let, att andliga föremål borde blo:t af de andliga ståndet bedömas och ledas?. FE sådan åsigt synes äfven hr Ryden hysa Om icke vår kyrkolag äfven innehölle ät skilliga stadganden af civillags natur, skulle han ansett riktigast att hela kyrkliga lag. stiftningen öfverlemnats till kyrkomötet. Sådant anspråk synes ock dock väl starkt. Enligt nuvarande förhällanden kunna vid riksdagarne tre stånd fatta beslut angående hela kyrkolagen, älven mot presteståndet; och de flesta kyrkliga reformer ha äfven utförts emot nämnde stånds afslag. Skulle hela denna makt nu öfverleranas åt kyikomötet, vore det nära likbetydande med presternas absoluta öfvervigt i kyrkliga frågor, då de nu deremot ej ens ega något verksamt veto. Ty i kyrkomötet utgöra presterna hälften af ledamöterna; och med deras samhallighet samt om cen enda röst vunpes från de icke presterliga medlemmarne, skulle deras envälde i kyrkliga lagstiftningsfrågor vara afgjordt. Kyrkomötet anser han för öfrigt nödvändigt för kyrkans säkerhet, enär presteståudet som st nd snart torde från riksdagen försvinna?. Motivets giltighet kan vara tvifvelaktig, då Pkyrkans säkerhet? aldrig varit satt på spel i Norge och Danmark, der presterskapet ej är riksstånd, men der, sannolikt just i följd deraf, presterskapets moraliska inflytande synes vara starkare än hos oss, der pr stlåndets riksdagsverksamhet ingalunda fi skalfat det sympatier hos allmänheten. Vidare klagar hr Ryden, att fattigvården blifvit lagd under kommunalstämman och skild från kyrkostämman samt dymedelst från prestens omedelbara handläggning och Pkyrkliga vård?, med förbiseende af de ?rent religiösa elementer, som ligga i dess djup?. Men denna åsigt är endast ett mis känunande af den nya tidens samhälle, hvilket, just af rent religiösa motiver, ej längre nöjer sig med att så godt som uteslutande sätta sin bestämmelse i atvärjande af yttre våld och borg rlig orätt, utav tar i egen hand älven de moraliska intressena och lemnar dessa fö emål sin säkrare garanti, hvarigenom ock allt slags obehörig inblandning, godtychlighet eller mindre profhaltig kontroll kun undvikas. I denna anda har den nyare tiden på statens skyldighet och individens rätt grundat fattigförsörjningen, vittnande om en rent religiös? samhällstendens, djupare än historien någonsin uppvisat, och icke minst derigenom, att den ej prålar med en kunglig signatur. n sådan innebure ock här en inre motsäg Tredskande samhällsmedlemmars fut gifter kunna ju på exekutiv väg uikräl Kyrkan åter bör sträfva att alltmer inrätta sig i enlighet med sin Herre och Mästare, Kristus. Tänkom oss nu blott, att Kristus, på somma gäng han uttalade de heliga orden: salige äro de barwhertige, då älven utsändt sina lärjungar att exekultivt indrifva fattigvårdsmedel! Den prest derföre, som känner sig lifvad och mäktig att öfva en verkligen kyrklig? fattigvård, cj blott till namnet utan ck till gagnet, han må i den äldsta och oblandadt kristliga kyrkans fotspår, med den enskilda onmtankens och barmhert.ghetens kärleksofter, bi; springa de alltid talrika nödens barn; och han skall bland dessa finna ett verksomhetsfölt för ?kyrklig vård?, tillräckligt vidsträckt för att ej beböfva afundsamt snegla åt kommunalnämndens funktioner, der kommunens genom statens lagstiftningsrätt bestämda fonder förvaltas utan behof af! objudna mellanhänder. I idare heter det: ... blott man fortfa-! rande bygger folkskolan på kyrkans grund, så att den bevarar sin religiösa syftning: annat fall kommer den att bära fördert och ! olycka, i ställev för gogn och välsignelse i! sitt sköte?. Skulle det då verkligen vara så förskräckligen farligt, äfven om, hvad ingen ifrågasatt, med förbigående af religionen, foölkskolebarnen endast fiuge läsa sitt lilla pensum af språklära, sårilmetik,j historia, geografi, m. m.? Skulle. kyrkan? derigenom genast komma i ätventyr? Skulle de barn, som ingenting fätt lära; vara säkrare for lörderf och olycka?? Eller är upplysning i verldsliga ämnen i sig sjelf skadlig? Kan för öfrigt Fn på kyrkans grund?? Vi tro, att hvaren Sverges regering, som är enväldig i skolfrågor, eller svenska folket är så religiöst borikommet och likgiltigt, att det. skulle vara omöjligt att, utan all presterlig inblandning, anordna en äfven religiöst sund reglering af folkskolan, jemväl med försakande af Pkyrkans grund. Vederspelet skulle innebära en total förkastelsedom af hela den dyrköpta kyrkliga institutionen, som under sekler dominerat hela vår andliga uppfostran. Ändam.let med denna uppfostran måtte väl ha varit att skapa och utveerla ett högre kulturlif till mognan, till sjelfständighet, — till religiös allmånlighet. Sedan detta mål väl nu borde kunna anses uppnått, skall det då innebära en grämelse och ej fastmer ett glädjeämne för Pkyrkan? ? Ar det henne värdigt att likna en tredskande förmyndare, som ogerna vill släppa ifrån sig förvaltnivgen af myndlingens gods? Alven skolan, älven församlingen, äfven religionen ha sin i högre lag grundade myndighetsålder, äfven de skola en gång äterbörda sitt himmelska arf, äfven de skola veta att på egen hand finna vägen till den ende verklige själaherden, och då skola icke längre hvarken krigsknektarne eller några andra kasta lo.t om hans mantel. Emanuel Svedenborg, Hans lefnad, hans skrifter och hans lärd. Af M. Matter. Öfcersättning från franskan. (Stockholm 1564.) Sedan engelska och tyska litteraturerna länge haft att uppvisa stora och omfattande verk öfver vår frejdade Svedenborg, har han nu äfven fått en värdig tolk och komfolkskolan ej ?bevara sin religiösa syftning? utan att Pbygmentator i den lärde och djupsinnige fransmm a sm mA SÄ Ae