trat henne med några ?bravo? och hon har fattat sig, hon har sjungit med denna hänförelse, som ovilkorhgen i sin tur hänför åhörarne, hon har spelat med ex poetisk uppfattning, som öfverväldigat äfven de strängaste herrar kritici, och Adeline Patti, henues ryktbara rival vid samma scen, har efteråt med rörelse fallit henne om halsen och tackat henne för denna njutningsrika afton. Från detta ögonblick är hela Pariserpressen vid Christina Nilssons fötter; recensenterna veta ej hvad de hos den ?t-usande adertonåriga blondinen från de svenska skogarne? skola mest beundra, hennes virtuositet eller hennes föredrag, hennes perlklara höga toner eller hennes ypperliga aktion; nogalf, det gifves för närvarande i Paris en och annan sol, — Adeline Patti är en sådan, — men det gifves blott en morgonrodnad, det är Christina Nilsson. Vi minnas, hurusom för några år sedan, några helt få, densamma Christina Nilsson här i sitt fädernesland vid sina första steg på konstens bana fann gentemot sig endast en temligen häårdhjertad kritik, åtminstone en temligen nonchalant, och från detta hennes första uppträdande i Stockholm till debuten på Theåtre Lyrique är ett språng, som nästan må synas vidunderligt vid betraktande af den korta tid, som ligger emellan båda dessa vändpunkter i den unga sångerskans lif. Emellertid har i den franska hufvudstaden den allmänna opinionen (en annan, än den, som nyligen höll på att Pbrinna upp? i Malmö!) uttalat sig på det allra bestämdaste och det är icke tillåtet att tvifla på att den har rätt. Christina Nilsson är numera en celebritet, ingenting mer och ingenting mindre, hon är en celebritet af första ordningen, om vi också här. hemma endast känna henne af ryktet, och Sverge har varit nog lyckligt att inom konstens verld blifva från denna dag representeradt af en ?näktergal? til. Från denna stund är det naturligt, att Christina Nilseon blifvit en ytterst märkvärdig personlighet för oss alla; ingen illu-trerad tidning skulle ännu i fjol bafva jägtat efter hennes fotografi för att dermed pryda sin första sida, ingen julkalender skulle suckat efter hennes biografi; deremot i närvarande ögonblick är den man värd pengar, som vet alt omtala blott ett enda nytt, om än aldrig så litet drag ur hennes ?lefnad?, — min Gud! en lefnad, som ju ännu är nästan intet annat, än en fattig barndom! — men den, som kommer direkte från Paris och der har lyckats tränga sig till en biljett till en af mademoiselle Nilssons föreställningar eller för landsmanskapets skull har fått tillträde i hennes privata helgedom, här: blir han icke af tusende bel: grad med frågor och hur blir ban icke tvungen att slutligen berätta om henne både hvad han vet och icke vet! Men den, som händelsevis har en penna för ett och annat, för att icke säga: une lume å tout faire?, blir i dag från alla åll och kanter mellan sköldar klämd för ätt dessutom skrifca något omsden berömda. Det har gått mig sålunda. Och: dock har jeg icke varit i tillfälle att med min uppmärksamhet personligen följa från hennes första steg denna nya Jenny Lind, denna nya Rachel, denna nya Wilhelmina Nerud, litet af hvart tillsamman! dock vet jag ju så godt som intet annat, än hvad an veta förut och äfven redan sagt om denna såj märkvärdiga, men hittills föga bemärkta landsmanninna! Man fordrar en lefnadsteckni. g, skall man då. nöjas med en följetong? Det är allom bekant, det är till och med nästan det enda, s m hela verlden hittills känt om Christina Nilsson, att hon är en bondflicka från Småland.? När man från Wexiö reser vesterut för att vid. Liatorp träffa södra jernvägen, passerar man genom en historisk trakt: man snuddar vid Små: lands alla ryktbaraste äldre traditioner, man berör ?Blendas hed? och det småländska Bråvalla, man möter unga flickor med ljusgult hår och spenslig gestalt, det är Wärendsflickor, (och flickoricke för ?att skämta-med?; som det förefaller er vid.första ögonkastet.) Ett. par. mil från Wexiö ligger här Skatelöfs välbekanta kyrka -ochy-kort. innan ni binner dit, Huseby bruk, tillhörigt den Hamiltonska familjen. På ett litet torp under denna betydliga och vackra landtegendom föddes, man säger oss för endast 18 somrar sedan, ett Jjushårigt flickebarn af den vidtutgrenade Blendaslägten och hon erhöll i dopet namnet Christina. Det händer i vårt fädernesland, liksom annorstädes, att den rikedom, som finnes inom ett stolt herresäte, icke precist sprider sig till hvarje underlydande torp, fattiga åboer anträffas under de förmögnaste ?j rddrotter?, och den lilla Christinas föräldrar synas icke hafva hört till de gynnade undantagen. Naturen, har emellertid här gifvit den tattiga någon ersättning för lyckans njugghet, och vi kunna förstå, att ett poetiskt sinne kan lätt bli utveckladt i dessa ängder, öfver hvilka det hvilar icke blott minnenas, utan en sjelfva landskapets romantik. Den lilla Christina har tidigt lärt sig ?svärma? vid Husbyströmmens sorlande vatten, vid stränderna af Åsnen eller Salem, och visst är det, öfverhufvud taget, att ett anlag för sång och poesi går icke gerna helt och hållet förloradt i en natur som denna. Redan som helt ung röjde också Christina Nilsson icke blott dessa anlag för musikens utöfvande, hvilka ofta finnas hos birfilare, hvilka aldrig blifva annat än jemnt och nätt — birfilare, utan äfven något af dessa toner inom bröstet, som göra en till något mera. Det var henne ett behof att skapa och att hitta på?, och så hittade hon slutligen på — det skedde under högljudda visor, hvilka genljudade i barrskogen — att göra sig ett slags — fiol. Det var en fiol derefter, en sannskyldig värendsfidla och ingen cremona, men dock kunde man få toner ur den och dessa toner vununo åhörare, älven de. Med detta ofullständiga instrument under armen eller under hakan drog hon snart omkring, som en annan liten tattar-unge, på bygdens marknader och gjorde affärer i slantar. Jag vet icke om hon härunder sjelf anade Theåtre Lyrique, — det är föga troligt, — men hon var glad öfver att få sjunga och spela för menig man och hon kunde ej