låga isstyckena. Ett isstycke var ofia så fullpackadt med hvalrossar, att ej allenas isstycket, utan ock en del af hvalrossarne: kroppar låg under vattnet, medan andre hvalrossar, som icke varit nog lyckliga at finna en sådan fristad, summo omkring is stycket och, då de ej funno nåson ledig plats, genom hugg med sina stora beta sökte dritfva bort dem bland sina kamrater som redan lågo der. En gång, då vi kom. mit alldeles nära ett sådant lågt isstycke. å hvilket 30 till 40 hvalrossar lågo tät bredvid hvarandra, utan att märka eller bekymra sig om båten, som nalkades, uppgaj en af manskapet plötsligt ett rop. Hval. rossarne kastace sig genast med stor oreda och mycket buller i sjön, men kommo strax upp igen bakom ett närbeläget isstycke, trampade vatten, så att en tredjedel afkroppen höjde sig ötver vattenbrynet, och gjorde sig tydligen stor möda att få reda på hvad slags varelser vi voro. Efter ankomsten till Wahlbergs ö drogo vi båten upp på en vid stranden tastsittande iskant, och sedan Torell återkommit från en vandring till det inre af ön, och jag, när dimman skingrat sig, tagit nägra timvinklar, spisade vi vårt morgonmål och lade oss att sotva. Middagstiden kröp jag, efter ett par timmars sömn, som vanligt fram från min solsäck för att taga middagshöjder af solen, och sålunda fullständigt bestämma ställets läge. Medan jag efter slutade iakttagelser lade in instrumenterna, märkte jag en björninna med unge, hvilka ilrån ett nä:liggande isstycke b traktade och förmodligen redan länge betraktat båten samt observatorn. Som något gevär icke fanns tillhands, väckte jag en at männen i båten; men innan bössorna bletvo redo, började björnarne ana oråd och begåfvo sig pä ätertåg. De föriöljd s en stund af haruneraren Hellstad, som dock j kunde uppinna dem, men deremot på aistånd såg en större björnbane, som förmodligen hörde till samma familj. Följande eftermiddag företogo Torell och jag en utflygt till det inre af ön, som är temligen vidsträckt, och bildar en omkring 100 iot hög tvärbrant hyperitplatå, från hvilsen en mindre kägla, målet för vår vandring, uppstiger till en höjd af omkring 500 fot. Redan under den föregående dagens utflygt hade Torell härstädes märkt några räfungar, hvilka voro så närgångna eller så litet vana vid menniskor, att en t. ex. sprang af och an framför Torells fötter och lekte med en smösparf, som han nyss förut fångat. På .oppen af ett mindre alkfjäll träffade vi nu ett vidsträckt rätnäste, som tycktes utgöra illhåll för en betydlig koloni af dessa djur. Marken var här i alla riktningar genomsräld med smärre gångar, i hvilka ymnigt ned alkben och halfruttna alkor voro nedmyllade. De ungar, som vi jagade fram från nästet, togo merendels sin tillflygt till. lkfjellets mot hafvet tvärbrant stupande slyttor; men erfarenheten hade ännu ej lärt lem tillräcklig försigtighet, ty ofta stannade le bakom en sten ett litet stycke från det ställe, der de krupit fram ur jorden, och atie sig der ned i all sköns ro tör att berakta oss. Några gamla rälvar syntes ej ill. Vegetationen på denna ö var yppigare in på nägot annat ställe, som vi huulls beökt i sundet. Anmärkningsvärda voro blund nnat några 200 fot öfver hafsytan belägna, anska yppiga vallmoängar. (Forts.)