ATV VUIT ITITSOCIaUu I IVIITIonRd 1TARAGll, UCI dess lösning kunde blott vinnas med moraliska medel. Sedan återstode utiltalien endast den venetianska frågan att lösa. Den 12 dennes ankom till Turin en depesch från Drouyn de Lhuys, hvilken visserligen innehåller några invändningar mot eneral Lamarmoras sednaste depesch till Nigra, men i det hela taget gjort ett gynsamt intryck uti Turin. Alven Lamarmoras . tal, som enligt tillförlitliga underrättelser blifvit på förhand öfverenskommet med kejsaren, ,har ej heller förfelat att framkalla den gynnsammaste verkan. Sedan ministerpresidenten förutskickat den anmärkningen, att han ämnade yttra sig, på det ej hans tystnad skulle misstydas, samt att han ämnade taga ordet icke såsom minister, utan såsom deputerad, yttrade han sig som följer.: ?Jag skall inskränka mig till att helt enkelt afgifva några förklaringar, äfvensomnågra bekännelser. (Vid dessa ord stegrades kammarens uppmärksamhet). I början var jag emot konventionen (bifall från venstern); jag var emot den, emedan jag ansåg den skadlig för Italien. Det synes mig alldeles gagnlöst att meddela kammaren vidare om de depescher som rörande detta ärende blifvit utbytta mellan den förre konseljpresidenten och mig. Jag befarade att vi skulle förlora frukten af fyra års ansträngningar. Men emellertid kunde jag snart inse, att enigheten inom landet gjort större framsteg än i kammarens sköte. (Ganska bra!) Jag visste icke att partierna kommit derhän, att här omvexlande störta sig öfver hvarandra. (Larm. Bra !)Man har här gått tillbaka under det landet gått framåt. Jag fruktade, att fördraget kunde blifva ett åt Italien utkastadt erisäpple. Jag sade till mig: Antingen skola vi icke upprätthålla konventionen, och hvad skall då Europa säga? eller ock skola vi söka upprätthålla den, men kunna vi väl då vara starka nog, för att icke få ett nytt Aspromonte? Detta sade jag icke blott till konventionens upphofsmän, jag sade det åt franska kejsaren sjelf, när jag träffade honom på min återresa till Italien. Jag hade städse hyst dystra farhågor. Vid resan genom Rom och Milano erfor jag med smärta hvad som tilldrog sig i Turin. Jag skyndade hit. Jag erfor vid min ankomst ministerens afgång. Konungen kallade mig och uppdrog åt mig att bilda ett nytt kabinett. Innan jag åtog mig detta uppdrag, öfverlade jag moget det märvarande läget. Det var en half revolution, som försiggått, och jag älskar ej revolutioner. (Skratt.) Emellertid försiggick under öfverläggningen en revolution inom mig sjelf. Jag sade mig: konventionen är den första allvarliga akt som man företagit, beträffande Rom. Begå vi ej en däårskap om vi förneka densamma. Jag tänkte tillika på att sammansätta en minister, och detta lyckades mig utan allför stor möda. Jag fattade mod och nu hette det framåt! Välan! Betänken, hvad har det blifvit af edra första intryck? De hafva försvunnit. I det jag pröfvade förhållandena såg jag, att erisäpplet icke var så farligt, som jag trott. Jag var förvånad öfver Italiens nästan enhälliga bifall till fördraget, det 1ojala antagandet af de. gjorda öfverenskommelsen. De sednaste med Frankrike vexlade noterna hafva frambragt en utmärkt verkan. I vår sista depesch hafva vi sagt, att vi ega den makt, som erfordras, för att upprätthålla fördraget — och då jag säger makt, menar jag den moraliska, men icke bataljonernas. Vi hafva visat, att vi förstå att ingifva aktning och att Italien vet att täfla med Frankrike i lojalitet.? Härefter yttrade generalen något om residenset, hvilket enligt hans åsigt, ur militärisk synpunkt ej kan förblilva i Turin. Han anmärkte, att man velat förbereda, ej öfverraska sinnena. Derefter fortfor ministern: Man har påstått, att kejsar Napoleon hade behof af eller anspråk på att reglera gränsen mot Italien och att han derföre undertecknat konventionen. Allt detta tillbakavisar jag helt och hållet. Under åtskilliga omständigheter har jag ur kejsarens egen mun erfarit, att han tänker mycket på Italien. Efter Krimkriget vistades jag i Paris; jag hade ännu ej sett kejsaren; men man uppdrog åt mig att tillkännagifva i Turin, att man på kongressen ej kunde tala om Italien. Jag ämnade jnst afresa, då kejsaren lät kalla mig, och sedan han talat med mig, sade jag till mig sjelf, att han ej var den kejsare, som kunde förbjuda att på kongressen tala om Italien. Iveten, om jag då misstog mig. Magenta och Solferino tala härför. Jag vet att kejsar Nupoleon då ej trodde på möjligheten af Italiens enhet. Men fanns det icke då många bland; oss, som delade denna åsigt? Jag är säker å, att han nu ändrat sin åsigt. Vi måste gå framåt med klokhet. Hvarje dag måste vi taga ett steg framåt. Att gå tillbaka vore att störta oss i den afgrund, som ligger bakom oss (ihållande bifall.) Romerska saken är en fråga, som möter stora svårigheter och som ej är lätt att lösa. Men jag är öfvertygad om, att då ögonblicket är kommet skola vi kuona påräkna kejsar Napoleons hjelp. Jag tror aft vi måste vara erkänsamma mot honom för hvad han redan gjort för oss och hvad han ännu skall göra. Jag tror att vi äfven skola få hjelp i venetianska frågan; man lägge märke till, att detta säges af deputeraden Lamarmora och icke af utrikesministern (munterhet). Afträdandet af Joniska öarne, som ligga uti Adriatiska hafvet och äro våra rannar, står ej utan sammanhang med våra antressen. Jag hyser hoppet, att vi i venetianska frågan skola vinna understöd, när det lämpliga ögonblicket kommit. Jag tror att kejsaren öfvertänker en sak, hvaraf vi skola hafva nytta. Jag talar ännu fortfarande såsom deputerad, icke såsom minister. Jag ser i allmänhet att vi äro på god väg; må vi gå framåt! Men ig märker all jag talat för länge. Jag vill sluta nu med den öJnskan, att hr Buoncompanis mening, som ärven är min, måtte delas af kammaren.? Eflier detta med stort bifall mottagna tal uppsköts sessionen på en fjerdedels timme. ! ånga representanter, hvaribiand Ricasoli, Iveköänskade Tamarmora.