ombudsmannen måtte förskaffa klaganden den upprättelse, hvartill gällande lag och författninar berättigade honom, hvarjemte han förbehålit sig att, i fall riktigheten af hans berättelse om förloppet skulle mot förmodan bestridas, få inkomma med den bevisning han eger att tillgå. Den 25 September. S. D. Remitterades till kongl. sundhetskollegium. Den 15 Mars 1864. S. D. Inkom svar af d. 10 i samma månad från kongl. sundhetskollegium åtföljdt af hr landshöfdingen frih. Sköldebrands och Kalmar Jäns lasaretts: och kurhusdirektions utlåtandenDen 4 Juli. S. D. Inkom klaganden med påminnelser. Den 20 Augusti. S. D. Bref till konungens befallningshafvande i Kalmar län. FE Den 9 September. S. D. Inkom svar af den 6 i samma månad från konungens befallningshafvande; och Resolverades : Justitieombudsmannen har tagit detta ärende i slutligt öfvervägande; och beträffande först fråPr om de inskränkningar i sjukes rätt att blifva lasarettet intagna, hvilka lasarattsdirektionen skall, enligt klagandens förmenande olagligen hafva föreskrifvit; så och då i betraktande tages ej mindre stadgandena dels i 3, 4 och 5 S i kongl. instruktionen den 17 December 1817, hvarefter direktionerna öfver länslasaretterna i riket och öfver kuranstalterna till veneriska smittans hämmande hafva sig att rätta, dels uti Serafimerordensgillets cirkulär till konungens befallningshafvande den 2 Mars 1804, än ock den omständighet, att de medel, hvilka skulle lemna tillångar till lasarettets utvidgade verksamhet, eler kurhusmedlen, icke rätteligen kunna dertill användas, innan det visat sig huruvida öfverskott derå för året uppstått eller icke, och länets deputerade till ett sådant öfverskotts användande för sagda ändamål lemnat bifall, och att förty lasarettsdirektionens ledamöter, som för förvaltningen af nämnda medel stå i ansvar, icke lära kunna lagligen förpligtas att innan ett dylikt bifall erhållits, på eget äfventyr medlen till lasarettets behof använda; finner justitieombudsmannen — äfven om, på sätt kongl. sundhetskollegium i dess atgilna utlåtande antydt, bemälde irektion skulte hafva kunnat frigöra sig från tvånget at toreskritter till en del redan föråldrade — såsom t. ex. förbudet emot begagnande af kurhusets rum, sängar och sängkläder m. m. för andra sjuke. och af uteblifven anmärkning å användandet af kurhusets medel för lasarettets behof haft någon anledning med ett slikt användande af samma medel framgent fortfara — hvad som blifvit direktionen till last fördt i detta afseende, icke utgöra giltig orsak till åtals förordnande. Angående derefter frågan om den behandling som skall vederfarits klaganden vid direktionens sammanträde den 1 Augusti 1863 och de i anledning deraf emot dircktionens ordförande hr landshöfdingen och kommendören frih. Sköldebrand förnämligast framställda klagomål; så synes bemälde hr ordförandes först omnämnda anmärkning att klaganden genom egenmäktig anordning vållat ett om än obetydligt och föga anmärkningsvärdt öfverskridande af kostnadstörslaget till den å lasarettsbyggnaden anställda reparation, hafva för sig formel grund i 11 af ofvannämnda instruktion; och vidkommande öfriga i klagoskriften upptagna yttranden, dem hr ordföranden skali hatva vid tillfället haft, och hvilka klaganden ansett för sig sårande och förnärmande, bör märkas ej allenast hvad hr ordföranden i sin förklaring erinrat att nämnda yitranden i allmänhet voro afgifna i direktionen och ställda icke till klaganden utan till direktionens ledamöter, utan äfven och synnerligast att klaganden i följd af sin ställning till direktionen och helst när han utöfvade uppdraget att i direktionens ställe emottaga de sjuka som på lasarettet sökte inträde, utan tvifvel hade skyldighet att ovilkorligen ställa sig till efterrättelse direktionens töre skrifter — honom lika med hvar och en, som af nämnda föreskrifter funne sin rätt förnärmad obetaget, att öfver direktionens beslut hos öfverordnad myndighet i laga ordning föra klagan och på detta sätt deri söka ändring, hvaremot klaganden icke synes hafva varit berättigad till det förfarande hvarifrån han icke helt och hållet kunnat fritaga sig, nemligen att genom underlåtenhet att dem etterkomma söka göra direktionens förment olaghga föreskrifter overksamma, ett förfarande som icke kunde undgå att gifva direktionen skälig anledning till anmärkningar, hvilkas personligen förnärmande egenskap blifvit känbarare i den mån klaganden begagnat det tillträde honom lemnades till direktionens sammanträden för att åhöra direktionens öfverlägg ningar äfven i detta ämne, samt ytterligare att, då vid ofvannämnda tillfälle inom direktionen uppstått fråga derom, att direktionens ordförande eller annan ledamot skulle öfvertaga bestyret med de sjukas emottagande, uppå klagandens till ordföranden gjorda framställning : om veneriske sjuke jemväl skulle inställa sig på landskansliet för att få skriftlig remiss af ordföranden, denne enmälte, att klagandens fråga vore enfaldig?, detta svar kunde hafva sin ursäkt i det förhållande, som ej bort vara klaganden obekant, att dylika sjukas emottagande icke vore föremål för pröfning, enär de alltid och ovilkorligen skulle emottagas; på grund af hvilka omständigheter justitieombudsmannen anser klagomålen i dessa delär icke till någon hans embetsåtgärd föranleda Beträffande slutligen det sätt hvarpå direktionen och dess ordförande uppfattade och bedömde den skriftliga anmälan klaganden vid ifrågavarande tilliälie till direktionen mlemnade rörande två från länslängelset till kurhuset remitterade fångar, synes deremot hr doktor Karlbergs klagomål fullt betogadt; och likasom direktionen, om den ock at ordförandens då lemnade förklaring kunnat hemta anledning att lägga nämnda skrift till handlingarne, saknade skäl att stämpla den såsom obehörig, likaså maste hr ordförandens emot klaganden tör denna skrift riktade förnärmande tillmälen anses oförtjenta och otillständiga; men emedan gällande lagstiftning så ringa uppskattar dylika rättskränkningar, att mer än tvifvelaktigt är om det uttryck hvarvid klaganden egentligen fäst sig, nemligen att besagde skrift vore oförskämd om den ej vore förestafvad ef enfald, ens kan såsom klaganden förmodar för oqvädinsord anses och med den ringa bot som derpå är stadgad, bestrafias finner justitieombudsmannen ej heller skäl att denna del af saken under domstols prötning draga. Stockholm som ofvan. Rätteligen utdraget intygar Ex officio M. Westmark, t. f. registrator. — Vi torde få anledning att med några ord återkomma till det resultat, hvartill de i denna cal anförda klaovnmålen sålunda av