JUMIV MAILER NINI PA 6 en del af de ångfartyg, hvilka från Göteborg jorde resor på utländsk ort förskaffa Andreasotter tyger och andra varor till billigt pris, enär esamma skulle inpraktiseras utan att tullbeandlas; att Andreasdotter som antog berörda rbjudande, sedermera liksom Persson vid flera lfällen genom besättningen å åtskilliga ångurtyg bekommit sålunda insmuglade varor; att ndreasdotter dels sjelf och dels: genom Persson ti 3:ne särskilda omgångar och första gången nder September-marknaden 1862, för varors hemörskaffande lemnat omkring 70 rdr till en af esättningen å engelska ångfartyget Harleqvin, id namnet Winker, hvilken talade svenska språket A hjelpligt, att han kunde göra sig förstådd, förlarande Persson, då hennes uppmärksamhet fätades derpå att, enligt hvad upplyst blifvit, nåon karl med sagde namn ej under ifrågavarane tid funnits bland besättningen å berörde faryg, att mannen åtminstone sjelf, så vidt Person kunnat fatta eller förstå, sagt sig ega detta amn ; att oaktadt Persson och Andreasdotter id flera tillfällen uppmanat Winker att medelst aror lemna redovisning för de emottagna peningarne hade de likväl hvarje gång af honom lifvit afspisade med tomma Iöften; att Andreaslotter, som haft ett häftigt sinnelag, vid sista beöket å Harleqvin, på aftonen den 25 Oktober 1862, varit mycket ond deröfver, att hon ej ervöll godtgörelse eller redovisning för sina till Winker lemnade penningar; att Andreasdotter lerunder hotade Persson, hvilken hon ansåg böra unsvara för Winkers åtagna förbindelser, att, för len händelse sådan redovisning ej erhölls innan Andreasdotters fader, som dagligen väntades till Föteborg. dit ankom, icke allenast angifva Persson för handel med tullförsnilladt gods, utan älven anmäla förhållandet till Perssons man; att Persson med anledning häraf uppmanade Anireasdotter att ej taga saken så häftigt, enär Winker nog lemnade redovisning för penningarne, äfven om det skulle dröja någon tid, utan tt deremot nu åtfölja Persson, som för tillfället kände sig frusen och i öfrigt mindre väl, till Perssons 3ostad, hvilket Andreasdotter likväl vägrade, hvadan Persson, lemnande Andreasdotter qvar vid fartyget, ensam begaf sig hem; au efter det Persson något efter kl. 8 på attonen till hemmet sålunda återkommit samt derstädes uppehälkt sig omkring :dels timmas tid. Andreasdotter äfven dit ankommit, åttöljd af Winker jemte 2:ne andra sjömän, hvilka talte ett för Persson främmande språk: tilläggande Persson, på ifråga, att det för henne var helt och hållet obekant till hvilket fartyg sistnämnde 2:ne SM än, hvilka buro röda skjortor, hörde; att Winker, som nu framtog en fylld halfstopsbutelj. uppmanade Persson att framsätta ett par glas, hvilket Persson ock gjorde, hvarefter en af de främmande sjömännen ur fickan uppdrog en qvartersbutelj, af hvars innehåll han fyllde glasen, hvilka på Winkers uppmaning tömdes af Persson och Andreasdotter; förklarande Persson, på fråga, att glasen voro omkring 2 qvarters rymd, samt att Åndreasdotter drack ur hela glaset, hvaremot Persson lemnade någon mindre del af dess innehåll, hvilket smakade såsom limonad; att alla tre sjömännen, sedan de hvardera druckit ett glas af innehållet i Winkers butelj, aflägsnade sig från Perssons bostad, hvarvid Andreasdotter lyste dem utför trappan; att, efter något kortare samtal emellan Andreasdotter och Persson, båda afklädde sig och gingo till hvila i samma säng, Andreasdotter läggande sig vid väggen och Persson utåt rummet; att, efter det de legat någon stund, derunder Persson insomnat, Andrea8dotter, som, till följd af en ådragen förkylning, ett par daar varit illamående, uppsteg och yttrade till ersson, som då vaknade, att hon kände behot att kräkas och derföre skulle gå ut på vinden, hvilket hon ock sjorde; att Persson, som nu uppsteg och påtog sin kjortel, äfven utgick på vinden, hvarest hon vid månskenet fann Andreasdotter under kräkningar stående vid jerndörren; att Persson då framgick till Andreasdotter och och höll henne för pannan, med uppmaning att gå in i rummet, hvilket Andreasdotter likväl vägrade, under förklarande, att hon hade behot att ytterligare kräkas; att Persson och Andreasdotter med anledning häraf satte sig på en vid goltvet befintlig bjelke, hvarvid Andreasdotter lutade sig mot Persson; att under det de såiunda sutto, tanken uppkom hos Persson, att hon borde undanrödja Andreasdotter. för att derigenom förebygga alla angifvelser från hennes sida; att Persson härunder fattade en vid takfoten liggande rakknif, som tillhörde Perssons fader och hvilken knif nyligen genom Perssons försorg, på fadrens begäran, blitvit slipad af en karl vid namn Dimming i Haga, samt dermed tilldelade Andreasdotter ett skarpt snitt öfver halsen, hvarefter Persson, lemnande Andreasdotter, från hvilken hon ej hörde någon klagan eller ljud, åt sig sjelf, insprang i en innanför r:unmet befintlig skrubb eller kontor; att Persson, efter det hon någon stund uppehållit sig 1 kontoret, försedd med ljus i handen, åter utgick på vinden, hvarest hon fann Andreasdotters kropp liggande på golfvet utan tecken till lif eller rörelse, att Persson nu gjorde försök att transportera liket uppå taket öfver rummet, men då hon dertill saknade kratter, framtog hon från vedskrubben en der befintlig och hennes man tillhörig s. k. band: knif, hvilken knif af mannen begagnades vid förfärdigande af träbottnar till skor eller tofflor, samt med densamma afhögg båda lårbenen; att hon derefter i 2:ne eller 3:ne omgångar trans-. porterade den sålunda stympade kroppen uppå ofvannämnde tak, samt lade densamma under der befintliga bräder, hvilka till en del redan voro lösa, enär Persson och Andreasdotter derunder plägade förvara insmugladt gods; alt hon sedermera dels noga upptorkade blodet, som påföljande morgun at henne uttömdes på den plats inom egendomen, hvarest afskräden vanligen förvarades dels ock å det omnämnda rumstaket upplade den mördades kläder, sedan hon till sig tagit en ikjortelfickan liggande portmonnä, hvilken hon bedyrar innehöll endast 36 rdr och möjligen derutötver några kopparslantar; förklarande Persson, att hon ej tilegnat sig något mera at den mördades tillhörigheter, vare sig i penningar eller eftekter, eller att hafva, ätmimstone med vetskap, förstört några henne tillhöriga handlingar eller anteckningar; att Persson, då hon den 4 December förerämnde år skulle bortskotta snö från meranämnde rumstak, hon fann att de upplagda kläderna hade en obehaglig stank, ehuru hon nu antager att det ej varifrån kläderna utan från liket, som berörde stank härflöt; att hon med anledning häraf samma dag förflyttade kläderna till brygghuset samt dagen derpå inlade, åtminstone en del af desamma i 2:ne å afträdet befintliga klosetter. Angående de bedrägerier och stölder, för hvilka Persson varit ställd under åtal, förklarade hon sig vara helt och hållet oskyldig till angifvelsen att hafva tillgripit något från hustru Emma Nilsson, men medgaf deremot att hon på bedrägligt sätt tillnarrat sig uti handelsbolaget der det hög stö ger 10 gä: till lin (! anr de att mis lits ho ho ga ; da til far mt in; ät gr mi be ka va ril dj at la Fl de Wettergren Söderströms i Göteborg salubod 3:ne stycken gardinstyg samt uti numera aflidne handlanden P. Schroeders salubod 1 st. svart merinos, 2 st. sitts, 6 alnar fransar, 8 dussin knappar, 2 st. gardintyg och 3 st. halsdukar. Persson förklarade vidare på fråga huruvida hon icke under sitt vistande i Göteborgs läns cellfängelse under någon tid derstädes sö tiakttaga en låtsad eller simulerad galenskap, att så ej varit fallet, utan hade endast sorg i förening med kroppslig sjukdom varit orsaken till hennes besynnerliga uppförande, hvarom hon nu dock ej kan erinra sig annat än, hvad hon efteråt hört berättas; kommande detta protokoll, sedan detsamma blifvit uppsatt, att i behörig ordning justeras, hvaremellertid Persson till cellen återfördes. Den 15 November. 8. 8. I närvaro af fängelsets predikant. hr hofmA: anten C HH Sundell och bevakningsbefäl