STOCKHOLM den 15 Nov, Bref från London, (Till Aftonbladet.) London den 8 Nov, Tidningarne ha väl redan meddelat er Millers fällande. Ni har säkert beundrat den höga opartiskhet, med hvilken rättegången blifvit förd såväl å Solicitor General sida som å Lord Chief Barons. Bevisen för Millers brott äro fullständiga. Ingen rättegångsförmån har han varit i saknad af. Ni känner utan tvifvel med hvilken passion hela den tyska befolkningen i London hade antagit sig hans sak, och icke allenast Londons tyskar, utan hela Tysklands. Denne arme Möller var i deras ögon en hjelte, en nationalmartyr. Engelska rättvisan hade ju förföljt honom ända till Förenta Staterna, icke derföre att han mördat Briggs, utan derföre att han är en tysk. Dettautgjorde Englands hämnd för den stora tyska politikens triumfer i Danmark. Detta påstående är väl en smula löjligt, icke sant? — men tyskarne äro ett modigt folk, de frukta ej det löjliga så snart detta är förknippadt med en orättvisa, och med denna despotiska instinkt, som utmärker deras regeringar, underlåta dessa aldrig att understödja, beskydda och om så fordras underblåsa det tyska folkets orättvisa anspråk och uppfattningar. Den fördel de häraf draga är tydlig, ty ju mera blindt tyska folket visar sig, desto längre kommer dess inre träldom att räcka. I den bedröfliga Mäller-affären ha den tyska aristokratiens och de tyska hofvens representanter i London tagit parti för Möller. En tysk komite hade bildats för utarbetandet af bans försvar. Man hade hvarken sparat efterforskningar eller andra åtgärder eller penningar. Man hade gifvit honom till sakförare en bland Londonska advokatkårens största utmärktheter, hr Parry. Nåväl, allt detta har blott haft en enda verkan; den nemligen att Mällers brottslighet blifvit tydligare än någonsin. Redan dömd till döden kommer han snart att hängas. Enligt min äsigt är det först ifrån detta ögonblick som han börjar bli intressant. Hurnadant det begångna brottet än må vara, tillhör jag alltid den lifdömdes parti, icke från k synpunkt, utan ifrån en rent mensklig. I mina ögon är nemligen dödsstraffet en nedrig och dåraktig råhet. Man har här mycket sysselsatt sig med prinsens och prinsessans af Wales resa i de Skandinaviska länderna. Man har varit mycket erkänsam för det hjertliga emottagande de rönt uti Stockholm. I allmänhet kan man säga, att alla klasser inom det engelska samhället, att alla engelsmän — med undantag måhända af en enda person, hvilken nu, halfrubbad af sorg, olyckligtvis befinner sig i spetsen för dem alla — äro lika benägna för Skandinaviens union. Dettaär en naturlig sympati, grundad lika mycket på Storbritanniens intressen, som på politi ska, religiösa och stam-frändskaper. Men! jag skyndar mig att tillägga, att det är en elt och hället platonisk sympati, och som lofvar de Skandinaviska länderna ingenting eller nästan ingenting. Och dessa länders ministrar skulle vara bra enfaldiga om de ville lita deruppå, ty det är ett bestämdt taget parti inom den allmänna meningen i England, att ej hädanefter på något sätt blanda sig uti Europas yttre angelägenheter. Hvad man förebrår drottningens ministrar är — icke att de vägrat göra krig för att värna Danmark — utan att de gjort England till ett åtlöje inför Europas ögon genom hotelser, hvilka man ganska väl visste sig icke kunna eller ens vilja verkställa, samt att de inlockat Danmark i ett förödande krig genom löften, som man icke hade den ringaste afsigt att-hålla. I enlighet med denna lag i menniskonaturen, som gör att en felande gläder sig, tröstar sig och i viss mån förlåter sig sjelf då han ser andra falla i samma fel som han begått, söka nu emellertid engelsmännen en ursäkt i grefve Manderströms beteende, hvilken i sin egenskap af ett skandinaviskt lands minister — pästå de — hade åligganden af sympati och intresse i afseende på Danmark, vida vigtigare än England. Men hvad engelsmännen än må säga och öra, så känna de sig likväl förödmjukade. e inse, att de förlorat mycket af sin prestige öch att de numera icke äro hälften så mycket aktade i Europa som förut. Times söker trösta dem med argumenter, hvilka icke äro utan en viss riktighet. Med auledning af ett tal, hållet af major Beresford, hvaruti den hedervärde majoren — sista ättlingen af det gamla torypartiet — pästår, att engelska ministeren genom sin politik i danska frågan har tilintetgjort hela den prestige, som England förr åtnjöt inom Europa, erinrar Times om att man städse återfunnit samma argument i oppositionens mun ifrån amerikanska kriget och Pitts krig emot revolutionen och emot Napoleon, sedermera efter de grekiska angelägenheterna och ännu sednare efter kriget på Krim — och i trots af allt detta, säger bladet, återfinna vi alltjemnt 1863 års England likasom det nuvarande såsom Europas förnämste skiljedomare. Detta bevisar — tillägger han — att hvad man kallar politisk prestige, alldeles icke är någonting rent historiskt, icke resultatet eller frukten af förflutna handlingar, utan någonting vida enklare och mera begripligt, nemligen den rigtiga uppskattningen af dess nuvarande makt och syften. England är färdigt att vid vissa tillfällen gå i striden, och när det vill kasta tyngden af sina vapen uti vigtskålen, så blir denna tyngd kännbar.. England kommer ej att göra det hvarken förhastadt eller ofta, men det skall göra det då tillfället är förhanden, vi skulle nästan kunna säga periodiskt, och England eger Rör a RK i haha