pl AVUUT Tj VILINE BYUHHNTI IR Han, Va 1 landet ej var sjelfständigt utan ännu hylI lade persiskt öfvervälde. Detta förhållande -l var deremot så mycket gynnsammare för presten Zadoks söner att svinga sig upp. Hå grundlades Sadduceernas makt: en hierrflkisk adel, som pockade på helighet; en familj, som identifierade sina personliga anspråk med helgedomen; som klädde sina i menskliga passioner i den heliga skruden. I Vid deras sida stod bourgeoisiens kraftiga stam, ärelystna framtidsmän, energiska i I religion och patriotism, afundande den sadI duceiska aristokratien, men djupt föraktanI de det s. k. ?landtfolket?, som var blanI dadt med proselyter och hedniska invanI drare, från hvilket de med ömtåligaste noggrannhet Xafsöndrade sig, hvaraf det arameiska ordet fariseer uppkom. Det var ur denna tredje föraktade klass af syndare?, som Jesus vann sina anhängare, hvilka lika grundligt hatade de dem mera närstående orgaredryga fariseerna, som de med ömkans löje åsågo sadduceernas slappa förnämhet. Det kan vara af intresse att se, huru en lär: jude nu för tiden förklarar kristendomens uppkomst. Folket var till det yttersta uppretadt öfver det utländska herraväldet och de inländske mäktigares fega undergifvenhet samt till och med egennyttiga begagnande af omständigheterna. Profetior om en stor verldskris voro i allas mun och luften fylld af bränbara ämnen. Man väntade en ny verld, ett himmelrike, som skulle skapas af den ho3 Daniel omtalade menMessias. Öfverallt hördes uppmaningar att förhoppningar; nu uppträder ändtligen manriket har kommit, menskosonen är jag sjelf. Mitt rike börjar icke i denna hedniska verld; men denna verld skall snartligga i spilror. Den tillkommande verlden är mitt rike. I denna sinnenas spänning kunde en högtsträfvande man öfverväldigas till den grad, att tron på sig sjelf uppfyllde honom och gaf honsm mod att med fullaste öfvertygelse uttala sådana förhoppningar, som tiden fordrade. Han omfattade de gängse föreställningarne, men knöt dermed impulsen till nya. Att anhängare skulle tillfalla låg i tidens anda. De blefvo väl bestörta vid korsfästelsen, men icke rubbade i sin tro. Naturligt, denna verlden går sin gång, äfven han dör, denna verld måste hata honom, den har ännu en liten fortvaro; men himmelriket står för dörren, då uppstår han åter, han måste uppstå, han är uppstånden, han är faren till himla, och skall i himmelens sky åter komma, vid den allmänna uppståndelsen, vid bimmelrikets inträdande. I judiska kolonierna utom Palestina blef det rikaste fältet för nya läran, helst sedan Jerusalem förstördes och judiska staten upplöstes. Men ment. De grekiska judarne hade invärt filosofi i sin gamla tro. Denna gick ut på att erkänna en gudomlig afbild, en Logos, ett gudomligt ord eller tanke, hvilken som ett Guds utflöde tillika såsom verldsskapande trädde i förening med verlden. Om Logos var att betrakta som personligt väsen eller som blott id, blef oafgjordt; man var genom Plato van att hälla idn sväfvande mellan något verkligt förhandvarande eller blott andligt tänkt. Logos var emellertid förmedlingen mellan Gud och verlden, och kallades till och med af Philo och andra Guds enfödde son?. Tanken, skapad ur Gud, men alltid tillika i Gud inneboende, kunde med rätta kallas Guds enfödde son. Denna uppfattnivg var vidt utbredd och hade till och med inträngt i Palestina, der Logos kallades Memra, hvilket kaldeiska öfversättningar till och med bruka för omskrifning at Gud, då sinliga beröringar skulle undvikas. Om nu den gamla af Logos skapade verlden förgår, den nya verlden uppstår, den tillkommande utvecklar sig, kan någon annan än åter Logos ha låtit den uppstå? För visso, Messias är just Logos, ordet, Guds enfödde son! Menskosonen blir Guds son, väl närmast som id, som filosofisk tanke, men i mängdens tro snart som verklig gudason. Guds son skapar en ny verld; cen gamla är förstörd, genom hans framstående inledes en ny. Skulle han då verkligen kunna vara född som en vanlig menniska? Den palestinske Messias är en Davids afkomling, född som en annan menniska, inträder i verlden väl med högt uppdrag af Gud, men ändock menni ska. Men Logos, Guds enfödde son, skulle han ingå i verlden som barn af menskliga töräldrar, Logos ett barn, Logos menskligt född? Kan ens bli tal om födelse i vanlig mening? Han är Guds son, han blir väl kött, men blott genom under; en moder föder honom, men fadern är Guds ande. Denna omgestaltning fordrar hellenismen. Men hans utgång ur verlden då? Messias är väl en med gudomskraft utrustad menniska, dock alltid ett verktyg i Guds hand, kan dö, dödas. Men Guds enfödde son, som i sig bär fulla gudomskraften, kan han dödas? Nej, icke genom menniskomakt, men frivilligt kan han skenbart låta offra sig. Den gamla verlden skulle bort, skulle då ej ock de syndiga menniskorna bortkastas? Nej, för dem dör Logos sjelf, deras skapare. Blifven kött och menniska öfvertar han allt hvad svårt skulle träffa menniskan, offrar sig för henne; men hans gudom blifver, och fyller nu den nya menskligheten. Detta blef kristendomens andra stadium. I det första betonades Guds rike, nu Guds son. Om den underbara födelsen har den trognaste berättaren, Markus, ej ett ord. Och först hos Johannes, som står helt på grekisk botten, fins den fulla Logosläran. Nu kom kristendomen först på allvar i konflikt med judendomen, han måste träda; ut eller gå under, förmedling var ej mer möjlig. Och Paulus var den som ej tålde en halfhet. För honom var icke nog, att lagen? var öfverflödig, dess iakttagande var bevis på bristande tro. Lagen var väl gifven af Gud, men för de syndiga judarne, ett tungt ok. Troens ljufva ok är välsignelse för hela menskligheten, lagen var en förbannelse, en tuktan för judarne, förbannelsen är löst genom Jesu offerdöd, både niskosonen i himmelens. sky, den väntade l bereda sig för denna stora ecenförändring och men fyllde fantasien med de djerfvaste . nen, som säger: tiden är nu inne, himmel) är mötte ett nylt andligt ele. mÄr PA mA 4 BA RM mm ne At At At VA JO Re I