VV be varm beundrare af sitt föremål. Utländsk Litteratur. P. Ramus, professeur au Colltge de France, sa vie, ses Ecrits, sa morle, par OC. Desmaxe, Paris 1864. För snart 300 år sedan bekantgjordes Rami filosofi i Sverge af Olaus Nericius och vid det af Johan MI till Stockholm från Upsala flyttade och upplifvade universitet föredrogs denna lära med stor framgång af de utmärkta professorerna Kenicius och Olaus Martini samt fick i deras dervarande lärjunge, den sedan vidtberömde Joh. Skytte, en lika nitisk som mägtig och sakkunnig befrämjare. Genom Raumannus fick han sedan inträde i Upsala 1610 och befordrades der allt framgent af Skytte, som 1622 blef universitetets kansler. Hammarsköld har i sin bok om det filosofiska studiet i Sverige alltför lågt ocn ensidigt bedömt och uppskattat denna brytningstid. Saken gällde skolastikens lif eller död. Ramus motsvarar på den spekulativa sidan Telesio på den empiriska. Denne var den förste, som skilde naturfilnsofien från de skolastiska spekulationerna och gaf första efterdömet ar en vetenskaplig experimentalfysik. Hans akademi i Neapel följdes mot slutet af sextonde seklet af sådana i Florens, Venedig, Padua, Bologna m. fl., af hvilka den märkvärdiaste var Academia Lyncteorum i Rom, derifrån Galilei utgick. I samma rigtning arbetade Tycho Brahe, Baco och Kepler, utgörande öfvergångslänkarne från medeltiden till vetenskapernas nyfödelse. Ramus tillhörde i sitt fack denna renässans, som hos honom hemtade näring så väl från klassicitetens uppståndelse uti Italien som från det nylifvade religiösa sinnet i Tyskland, och ur sin egen själ tog han rättvisans och toleransens lagar med djupa aningar om det moderna samhället. Han bröt med traditionen och var den blifvande emancipationens härold. Bland så många samtidens store män led han martyrdöden under Bartholomeinatten och harlänge väntat på offergärden af efterverldens tacksamhet. Das Judenthum und seine Geschichte. Nebst einem Anhange: Ein Blick auf die neuesten Bearbeitungen des Lebens Jesu. Von Dr Abr. Geiger, Rabbiner der isr. Gemeinde. Frankfurt a. M. Breslau: 1864. Den lärde utgifvaren af Jädische Zeitschrift4 har här lemnat ett i populär stil hållet utkast till judendomens historia, hufvudsakligen en uppteckning af tolf föreläsningar, hvilka han hållit utan att skriftligen ha utarbetat dem. Han har dock efteråt granskat den af åhörare orda anteckningen af det muntliga föredraget. Man finner i boken mindre en detaljerad fullständig historia, än detacherade kulturhistoriska öfversigter, med mycket stor talang framställda. Många nya åsigter framställas, som förf. ämnar framdeles ytterligare bevisa. Offrandet anses i ha sin grund i judendomens rot, utan blott varit tolereradt, men alltid varit bekämpadt af de ädlaste och bäste i Israel, dess profeter, med de skarpaste ord. Som ytterligare bevis derpå anföres, att offerstadgarne blifvit så inskränkta och kortfattade i femte Mosebok. Men allt kommer då an på, när denna bok verkligen är skrifven. Kahnis och V. Rydberg torde uttrycka den allmännaste meningen, då de antaga, att den först under Josias trädt fram i dagen. Vore offret nåfö nödvändigt i judendomen, skulle det ibehållit sig äfven efter templets förstöring, menar Geiger. Men offret hade redan då förlorat sin betydelse i folkets sinne och prestadömet föll med det. Stammarnes sjelfständighet var så seg, att ej ens på Davids och Salomos tid mnågon verklig förbundsmonarki funnits, ehuruväl Judas hegemoni var, dock motvilligt, erkänd. De förnämsta voro Rubens, Josefs, Judas. Men redan tidigt miste Ruben land och folk och försvann i fångenskap före de andra exilerna. Denna stam var ock den första, som ur nomadtillståndet sökte fast lats; men tillföll snart Ammon, Moab och dom. Hvarje stam höll sig länge temligen sjelfständig, men de förenade sig i min