STOCKHOLM den 12 Nov. Polack-prooessen i Berlin. I. Polens uppresning, som under aderton månader väckt Europas beundran och smärta, har måst duka under för tro stormakters förenade ansträngningar. Ännu försöka några små skaror af patrioter att fortsätta kampen i de skogiga nejderna kring Czenstochowa och Kowno, men deras bemödanden synas mer vara ett förtviflans verk, än bero af en utarbetad operationsplan. Andra frågor sysselsätta verlden, andra föremål hafva från Polen afledt den allmänna uppmärksamheten. Allt mer sällan blir olyckslandet nämdt af tidningarne; de tala så litet som möjligt om det utspelade dramat, och den allmänna meningen låter sig denna tystnad väl behaga. Den allmänna meningen är mätt och trött vid de rysvärda händelserna, och hennes samvete vill ej vidare påminnas om det under hennes ögon obeindradt föröfvade mordet. Badande i sitt hjerteblod, ligger offret m -ktlöst, slaget till marken, och skulle ej erbjuda någon anledning att derom tala, derest ej segervinnarnes fortsatta verksamhet ännu erinrade om dess tillvaro. Denna verksamhet är af olika art alltefter den bildningsgrad, som enhvar af dem innehar eller gör anspråk på att ega. Hos den ena består den i fortsatta afrätiningar, tortyr, förvisning till grufvorna, denationaliseringssystem; den andra låter belägringstillståndet fortfara; i Preussen slutligen, såsom ett konstitutionelt och upplyst samhälle egnar och anstår, har man föranstaltat en process. Det är om denna rättegång vi vilja tala. Att vi ej förut yttrat oss derom, föranledes blott deraf, att vi för det första ville afbida dess slut, och för det andra ansågo såsom en skyldighet mot den tyska pressen, att åt den lemna första ordet öfver detta ämne. Enligt vår mening egde Tysklands press den rättigheten att före hvarje annan uttala sitt omdöme öfver en handling, som utgått från en af Tysklands stormakter, öfver en historien tillhörande händelse, som sedan fyra månader tillbaka offentligen föregår i sklands folkrikaste hufvudstad. Vi ansågo det ej allenast vara dess rätt, utan ock dess pligt. Men hon dröjer att begagna sig af denna rätt, att uppfylla denna pligt. Utrymmet medgifver oss ej att följa alla domstolssessionerna och förhören, att upprepa anklagelseaktens påstenden och advokaternas yttranden. Vi beklaga det, t deras sammanhang är af stort intresse oc erbjuder dyrbara materialer till historien så väl om den polska matyrdomen som om detta århundrades rättsskipning och civilisation. Tyvärr måste vi inskränka vår framställning inom gränserna af en allmän öfversigt, och vi kunna endast i kortfattade utdrag redogöra för de vigtigaste sessionerna och förhören. Insurrektionen uti ryska Polen började natten mellan den 22 och 23 Januari 1863, och den 8 Februari samma år slöts mellan Ryssland och Preussen en hemlig konvention, genom hvilken sistnämnda makt förpligtade sig till medverkan mot insurrektionen. Denna konvention förblef ej någon hemlighet, ty hon omtalades i den då samlade deputeradekammaren i Berlin, och ehuru regeringen desavouerade densamma, så töfvade dock fakta ej länge att bekräfta såväl konventionens tillvaro som det nitiska verkställandet af dess stadganden. I samma Februari månad blef gränsen tätt besatt med preusiska trupper; under krigets hela fortgång företogos husundersökningar och arresteringar i de preussisk-polska provinserna; alla hos deras polske invånare funna vapen togos i beslag; alla ryska truppafdelningar, som blifvit jagade öfver gränsen, fingo behålla sina vapen och befordades med hederseskort på säkra vägar tillbaka till krigsteatern; de polackar eller vänner af Polen, som genom Preussen begåfvo sig dit, kastades 1 fängelse, vare sig att de egde legitimationsbevis elier ej; de vapentransporter, som afsändes genom Preussen, blefvo uppsnappade och konfiskerade; de från ryska Polen till Frankrike och England ilande flyktingar internerades i preussiska fästningar, ja flere af dem utlemnades till Ryssland. De preussiska tidningarne, hvilka på sin tid omförmälde de flesta af dessa fakta, veta deremot ej att nämna ett enda fall, då polackarne satt sig till motvärn mot den preussiska polisen, gensdarmeriet eller preussiska trupperna, ja ej ens att de med ett-enda skott besvarat de angrepp, som emellanåt af den preussiska krigsstyrkan företogos. Preussens fängelser fylldes inom kort med polska patrioter, dess rustkammare med polska vapen, och Montalembert bränmärkte Preussen med ett prejudikat, som outplånligt skall ljuda genom sekler. Det lyder: valet de bourreau. Hur smärtsamt ock hjertat sammanpressas vid dessa händelser, är det ej behöfligt att kommentera dem. Den preussiska politiken blef vid detta tillfälle sina traditioner trogen, hennes verksamhet var densamma som vid alla Polens föregående resningar. Svårare ha vi att fatta tyska nationens och tyska pressens beteende, hvilka — medan de alltifrån Rhen ända till Oder i patriotisk hänryckning och med enhällig röst ropade till vapen för Holstein — likgiltigt åsago, huru de två tyska stormakterna ställde sin polis, sitt gensdarmeri, sina fängelser, ja sina armåer och sin ära till den ry ske tyrannens disposition, för att bekämpadan meact harättigada hland alla falkreenin.