TAUDSET. I Ystad: Te Deum, parad af husarerna och skarpskyttekåren samt bespisning af de fattiga på allmän bekostnad. Helsingborg. Till hvad vi förut meddelat om festligheterna härstädes böra vi lägga beskrifning på dekorationerna vid den stora banketten i teaterhuset: Öfver talarestolen i fondlogen, omgifven af rapar, hängde en blå sköld, med följande inskrift: Ft bygger land och bryter bygd. Folk växer starkt af borgardygd. Bäst binder vänskap åter fast, Hvad, lösligt knutet, halfvägs brast. samt derunder två förenade händer. På andra radens sex pelare hängde hvita standarer, med följande sex devise Kort är väg öfver fjäll Mellan vänners tjäll. Och der sämja har byggt, Två rymmas tryggt. Det fastaste band År hand i hand. Och med tveeggadt svärd Värjes hem och härd. Lin, hur segt, dock brast, Om ej tvinnadt fast. Ström är stark för sig sjelf, Men af två blir en elf. På första radens tio pelare hängde namnsköldar och öfver dessa lagerkransar. Denamn, som lästes på sköldarne voro: Vedel Jarlsberg. Adlersparre. Löwenskjold. Rosenblad. Christie. Platen. Anker. Essen. Aall. Sandels. Skål för Norge vid festmiddagen i Helsingborg den 4 November. Land!... Det åtminstone en klippa är, och en ännu! Det är ett ytterskär. Emellan tvenne lodrätt stela hällar, grå, nakna, ogästvänliga att se, en hafsvik tränger sig inåt. På spe de gläntat blott på porten, dessa fjällar af hårdhjertad granit; derinnanför du endast ser detsamma nakna, öde, ett hem för lifvet ej, men för de döde, och endast måsens vilda skri du hör. Dock är det land. Din trötta drake hamnar till slut dock vid en kust. En bergsvägg famnar den rundtomkring — ej finner du ett spår af menskobygd, och på den Knappa stranden en buske fäfängt söker du i sanden; dock — genom klippan djupt en remna går, — en bäck på egen hand sin väg der letar, bland tusen hinder äflas den och stretar, den fradgas af förtret; en trägen en, fram skall den, hoppar ifrån sten till sten, den kilar in sig hvar der fins en springa, blott tvenne händer bred, knappt det ibland! Hurrah! stark vilja mägtar allt betvinga, der är den framme vid sin öppna strand! Hurrah igen! Ett sällsamt fynd du gör, — den finner något, som med allvar söker! — en liten bergstig sig längs bäcken kröker du frestar den den uppåt, uppåt för, allt högre, högre! ... Tag dig väl till vara och låna här ett öga åt din fot! Håll dig till klippan tätt! Hvad midt emot, hvad nedanför sig ter, låt visligt fara; Ser du dit ner, du dåre! en sekund, — du svindlar, du är dödens nästa stund! å vandrar du från morgon intill qväll, — ännu det evigt samma! fjäll på fjäll! Och hur du stiger, fins ett högre jemnt, som lockar dig och vinkar dig på skämt. Dock är allt detta fängslande fast vildt, ; ty aftonsolen målar Njuft och mildt n topp derborta — det är snö derpå, len lyser purpurrödt mot himlens blå — och längs med fjällens sidor här och der let kryper något grönt, det skogssnår är, och ur det djupa en och annan topp f gran och furu börjar titta opp... ; eh ändtligen — sig öppnar för din blick, ; n gräsrik däld med täckt och fryntligt skick; — en öfverraskning! Nej, ett trolleri, nen fullt utaf naturfrisk poesi! Och irrar du dig ej — men du ser rätt — n mörkröd koja ligger der helt nätt, e der! njut af din Ivcka och betrakta len lilla taflan vält Der hvirflar sakta rån takets ås — mot granskogen bakom len stiger fram — en rök i lätta skyar; n lustig lek, som sig alltjemt förnyar, tt hemligt språk, som hviskar till dig: kom! 11 Nåväl, ditåt! Ju vandrat hela dagen i gammal norsk natur — hvart land har sin, vårt har detsamma tycke, fastän dragen j fullt så skarpa — nu du träder in ti det norska hemmet, dröj der då ch lär att också detta folk förstå; sär detta folk, din tvillingsbroder, känna! Tan liknar bäcken, hvilken nyss du såg, jan älskar eldigt friheten, som denna, ch gör, som den sig väg med härdig håg. vikt klipporna, som om hans kuster värna, van litar på sig sjelf och lägger gerna ti sitt skick ett visst, som säger till, tt böljan når ej längre, än han vill. Uti hans tal der är en ton, mågöra! om icke genast smeker hvar mans öra, y det är mindre stålets fina klang, in malmens, hvilken nyss ur brottet sprang, lock borde vi ej hårdast den fördöma, l i svenske män, som sjelfva oss berömma f jern i tal och dåd, i blod och märg, ern i vårt lynne, som i våra berg, ; 108 oss allenast — saken rätt att se — . n smula mera Bessemer kanske ! Jer du det folket blott i förbifarten, er du ej mer än detta utanpå, ikt kustens klippvägg, kantig, tvär och grå, lig formen stöter och dig stöter arten, nen se dig bättre kring 1 denna verld, ök folket upp uti dess egna bygder, l itt ner ett ögonblick invid dess härd, t ch du skall finna många gamla dygder ned många nya krafter i förbund ch med en anda, som är god och sund! : Ivem ville väl den fadda stolthet gilla, om intet är, men tar ett lejons min, 6 less roll i tidens drama passar illa, l nart skall den passa blott för parodin; nen det en stolthet ges, som har sin rätt känslan af sitt värde rätt och slätt, : om, aktande SR sjelf, respekt begär, ; ch som sin fullmakt inom barmen bär; ; Den unne vi åt dig, du norske man, l stödd vid din plog bland fallna ättekummel, stark i din jemvigt uti dagens tummel, lad vid den frihet, som du ärligt vann. var stolt åt dina fjällars gamla adel, lin odalmannaheder utan tadel, it dina segrar öfver karg natur, it hvarje riddarvakt du ärligt gjorde vå sanningens och rättens borgtorns-mur, ut hvar bedrift, vi andra om dig sporde, ör odling och för ljus, åt hvad ännu Iu tänker högt och hvad du manligt handlar! Var stolt! — vi sjelfye äro det, som du, y tiden, hvilken Jemnar och förvandlar, Jen låter likväl våra häfder stå och våra fanor vaja fritt också — ler snillet eller idrotten dem ställde ut vittna om vårt legitima välde. Var stolt — men var vår vän, vår bundsförvandt nöd och lust för allting stort och sannt!