MERA UL Fatlalltl, BOM c) HOFF LUI UC rcnE enskilda angelägenheternas område. De, som med ovilja se det verksamma deltagandet för allmänna frågor och affärda det med stickord, såsom onödigt bråk? med mera sådant, böra åtminstone ej göra alltför mycket väsen af sin patriotism. Nåväl, partimotsatser och partistrider kunna ej undvikas i en fri stat. Ja, äfven i den mest despotiskt styrda, der yttrandefrihet, församlingsoch associtionsfrihet saknas, der folket ej är kalladt till någon delaktighet i statsmaktens utöfning, der man tror sig kunna skryta med en skenbar uniformitet, med en tro, både kyrklig och politisk, der inga dissenter i ena eller andra afseendet tolereras, äfven der finnas partigrupperingar, ehuru dolda. Ty ingen stark regering? har ännu varit så stark, att hon förmått hindra menniskor att tro, önska och mena någonting annat än det, som man föreskrifvit dem; ingen polismakt i verlden har heller förmått hindra den tysta, hemliga verksamheten af liktänkande, som velat en förändring: vi hafva ju nyss sett hur den offentliga makten, utrustad med alla czardömets attributer, varit vanmäktig mot ett passivt motstånd, medan en dold, namnlös nationalregering? sett sina befallningar med osviklig punktlighet och blixtlik snabbhet utföras. Den allsvåldige allenaherrskaren kan ej hindra partier bland sina klafbundna undersåter. Skilnaden är blott, att i mörkret de egoistiska intressena bättre kunna göra sig gällande, emedan de ej oroas af yttrandefriheten, ej stäfjas af ressens vakande argus-öga, och att de dåiga medlen hafva friare spelrum. Despotismen har i släptåg smutsiga hofintriger, kabaler, kospirationer. Den fria staten har deremot sina partier; men ur den öppna meningsbrytningen framgår det rättas seger och samverkan med ett parti är häfstången för den ensam svage individens patriotism. Men ett är den berättigade striden mellan olika meningar, äfven i den inre politikens detaljfrågor, så länge samhällets ställning i det hela tillåter att dess politiskt bildade och intresserade medlemmars uppmärksamhet på dem koncentreras; ett annat är ett segt fasthållande vid favoritider och partiåsigter i ett ögonblick, då allt står på spel, då ropet ljuder att Hannibal är utanför stadsporten. När blott enig sammanhållning erbjuder en utsigt till den stats räddning, om hvars inre ordning man tvistar, då är den partisplittring, som hindrar gemensam handling mot den gemensamme fienden, absolut fördömlig — låt vara att de frågor, som söndra medborgarne, eljest äro aldrig så vigtiga och egnade attbringa de olika åsigternas representanter i harnesk mot hvarandra. Det är ett osundt, ett förderfligt partiväsen, som ej förstummas och lemnar rum för obrottslig enighet inför ett mål, som står öfver alla de enskilda partiskiljaktigheterna. Det är elt sådant partiväsen som bragt stater och folk till dådlös, skamlig undergång och som brännmärkts af den omutliga historiens fördömelse. Tvisten mellan medelklass-partiet och bondevännerne hvälfver sig, som bekant, hufvudsakligen omkring sammansättningen af folkrepresentationens öfre kammare. De sednare hålla fast vid landsthingets sammansättning sedan den är stadgad genom Dan marks rikets grundlag af den 5 Juni 1849, d. v.s. ?konungarikets? riksdags landsthing, medan det förra partiet är böjdt för den något konservativare sammansättningen af landsthinget uti riksrådsförfattningen. Det skall ej nekas, att tvistepunkten har sin vigt, att den under tider af yttre trygghet då det är tillåtet att göra debatterna äfven om samhällsskickets detaljbestämmelser till föremål för hufvudoch stats-aktioner?, mycket väl kan träda i förgrunden på den poriniska arenan. Men i ögonblicket, då ela den statstillsvarv, om hvars inre ordnande man kämpar, står på spel; då folkfrihetens vedersakare inom och utom Jandet räcka hvarandra handen, för att kalla fram despotismen ur dess gömsle och bjuda honom sin hjelp till ett lönnmord på den politiska friheten, då är tid för en hvar, som menar ärligt, att. offra sina favoritider och ej låta det bästa bli fiende till det goda. Den stora frågan gäller sjelfva den politiska frihetens grundfästen samt — hvad som ej utan denna kan bevaras — den danska nationaliteten. Hvarje dansk patriot bör inse och erkänna såsom ovilkorlig pligt att afstå från eljest berättigade och med förkärlek omfattade åsigter i frågor, som med all sin relativa vigt äro ojemnförligt små och underordnade mot det stora, gemensamma målet. Då 1849 års grundlag slagit djupa rötter hos folkets massa, då man i främsta rummet hos ?intelligenspartiett har rätt att vänta den omfattande öfverblick af hela situationen, som klart fattar eftergifvenhetens, försonlighetens, enighetens bjudande nödvändighet, hoppas man ock, att detta skall förvärfva sig äran af att först räcka handen åt motpartiet och villigast offra egna meningar. Tiden hastar; sedan Slesvig förlorats är den dubbla representationen — riksråd och riksdag — utan ändamål, och författningsfrågan skall snart förekomma. Danmarks vänner hysa den förtröstan, att ej split och söndring inom de danske mäns leder, som hafva ett hjerta för sitt fosterland, skall blifva en nyttig bundsförvandt åt reaktionen, som helst vill revidera bort hela författningen och i Köpenhamn upprätta en förpost för Österns despotism. Enighet är nu, mer än någonsin, af nöden; men oenigheten skall drabbas af efterkommandes förbannelse och af historiens fördömelse, såsom föga ursäktligare än förräderi mot fäderneslandet, mot friheten och kulturen. ————— I extra ordenskapitel den 5 November har K. M:t enligt Posttidningen utnämnt: Till kommendörer med stora korset af Svärdsorden: generalmajoren, chefen för 2:dra Agerhusiska infanteribrigaden F. M. Sörensen. Till kommendör med stora korset af Nordstjerneorden : ordföranden för Formandskabet i Kristiania, f. d. statsrådet C. Birch Reichenwald. fll lbammandir mad atana Ihanant af