bv UCSETUD TTOFCITLUG Uti, TIUTUUTS DROICITIT ed följande af ett antal för sångens utföinde tillstädesvarande artister och amatör utförda sång Till Konungen : Mel.: God save the King. Från våra fäders dar Konungased det var I Nordanland Främja all fredlig id, Sämja all upprörd tid, Tämja all gagnlös strid Med kraftig hand. Stormen omkring oss gnyr, Lideisens fradga yr Kring andra land; Du håller fred vid makt, Men ger i stillhet akt Och håller noggrann vakt Om egen strand. Sitt trygg med kronor två, Två folk — men ett ändå I lust och nöd, Ett i sin kärleks gärd, Ett i sin trohets färd Två händer, men ett svärd I lif och död. Derefter beträdde öfverståthållaren en i dens midt anbragt upphöjning och föreslog vanliga ordalag konungens skål, som bedsagades på öfligt sätt af hurrarop och nfarer samt följdes af folksången, 1 hvilen hela församlingen instämde. Följde så denna sång Till föreningen : Mel.: O yngling! om du hjerta har. Vi lågo begge hvar för sig delo med hvarana Och hvar vi möttes på en stig Strax blef det man mot man. Så runno dagar, runno år Och runno sekler hän, Vi. brottades till banesår Annu på våra knän. Hur styf en nacke dock man bär, Den böjs af tidens tvång; Hur bred också en skuldra är, Den svigtar dock en gång. Sist när bakom vår rygg man kom Och plundrade vår jord DA vände vi oss sturkna om, Men sade ej ett ord. Vi nämnde blott hvarandras namn — Det var en lycklig dag! Vi togo blott hvarann i famn — Ej mer till nappatag. Och broderligen hand i hand Från denna stund vi gått; Oeh skildes vi ett steg ibland, Det var för stunden blott. Så går en sky för solen än För en och ann minut, Men sedan strålar hon igen Så lifligt som förut. Och stånda skall nu vårt förbund Till dess vår sol går ned, Om jorden skalf uti sin grund Och tiden bakåt skred. Det blir i nöd vår motståndskraft, Vår sol i vinterköld, Det blir vår starkhets hammarskaft, Vår svaghets kopparsköld; Det blir vår hjelp på fallets brant, Vårt roder mellan ref, Det blir vår framtids underpant, Vår frihets kungabref. Så gen det, liksom vi det fått, At våra barn i arf, Ja, som det bästa vi förmått, Åt sena tidehvarf: Att, när inunder grönan jord De hvitna, våra ben, Det arfvet sprida må i Nord, Som nu, sitt starka sken. Skålen för föreningen föreslogs derefter grosshandlaren Schwan i följande ordagi Med H. M. konungens nådiga tillstånd har jag in föreslå en skål för Föreningen. Templen på den skandinaviska halfön genljödo år af lofsånger till den Allvise Ledaren af folns öden, hvars skyddande hand redan ett halft undrade hvilat öfver brödrarikena. Så långa i blodiga hafva våra under seklers lopp ända fejder varit, att tanken på denna Förening nde först uppstå hos en främling, stamfadern vårt älskade konungahus — Han, den store nungen med siareblicken, som först och ensam åg allt det lugn, all den trefnad och lycka, n denna Förening välsignande skulle skänka idrafolken. Stora och ädla gerningar skörda r eller sednare den lön de förtjena. sonen, den Sm vet odine konungen, egnade ler hela sin landsfaderliga regering en oaflåtuppmärksamhet åt ett på rättvisa och billigarundadt ordnande af våra unionella förhålen. jonsonens, vår högsinnade konungs yppersta f blifve, att under en lång, fredlig och lycko1 regering verkliggöra och till fullständig utkling bringa sin höge stamfaders för den skanI aviska halföns lugn och lycka så sannt fosterdska planer.