As OVE SEM UMMISGUMY VV SPNra CB Sett troner ramla, välden stå i lågor; Vi som se styrkan, hur sin bragd den klär I rättens skrud, fast våldet skymtar under, Vi som se grannen, hur han sorgdrägt bär Och hur han ensam stod i nödens stunder, Må vi ej fröjdas åt den dag som är? Jo, tacksam fröjd må jubla högt i Nörden, Uppå Föreningens guldbröllopsdag, Ty fri och lycklig, värnad om af lag Och rik på skördar, står den kära jorden! Väl sannt, vårt rykte mindre är, än då Vi skrefvo lagar för en verld med svärden; Men rikare på inre kraft vi stå, Ty ingen grannfejd rasar nu kring härden Och tvingar oss att spänna brynja på! Och se vi femti år tillbaks i tiden Hvad var vårt Sverge, var ert Norge då? Jo, Sverge såg man såradt, stympadt, gå Med brutet svärd ur den ojemna striden, Och Norge, prydande sig åter i. i Sin kungamantel ifrån tider flydda, Stod lik en yngling som, nyss blifven fri, Ej tål att någon nalkas får hans hydda, Men ser, misstroget, ett försåt deri. Hos gamla Sverge fanns det dock, trotts såren, Ett rikligt mått af sparad lifskraft qvar, Och Norges unga frihet för oss var Som öfver vinterns snö en flägt af våren! Så blefvo vi exempel för hvarann, Jemngoda uti börd och forntidsminnen,y Och om småsinnet än att klandra fann, På ömse sider dock i ädla sinnen En vänskap tändes som allt högre brann. Vårt varma handslag nu, I norske bröder Till underpant på att i denna stund Vi hafva lärt att skatta vårt förbund, Att det är gördeln som vår styrka föder! Att, om från slagfälten i fordna dar Emellan oss uppstigit tung en dimma Som skiljt oss åt, den nu duck sjunkit har För gyllne solljus uti dagens timma, Och Temnat framtidshopp och aktning qvar! Att I er unga frihet viljen skydda, Och sluten eder hop i enighet, Det är er rätt, er ära — aldrig det Kan missförstås i svenske mannens hydda! Och om vi, stolta af vår forntids glans Af våra segrar uti flydda dagar, Trott någon gång att deri ondt i fanns Om vi gemensamt lydde samma lagar — Ej var det. bröder mellan, värdt en lans! Från denna dag må alla moln försvinna, Från denna dag vi känna må hvarann Så att oss ingen mera skilja kan, Men bröst mot bröst oss tidens stormar hinna! Då kunna trygga på sin gamla strand De båda folken möta sina öden, Och gå mot ljus och frihet hand i hand. Och om det gäller, manligt gå i döden För rätt och sanning, kung och fosterland! Derefter uppträdde en af rikets ständers fullmäktige i riksgäldskontoret, S. Ödman och helsade i vältaliga ordalag de härvarande deputationerna från Norge, erinrade bland annat derom, hvad inflytande den frihet Norge vann 1814 haft på utvecklin gen af vårt eget statsskick och politiska lif samt föreslog en skål för Norge och dess härvarande representanter. Denna skål besvarades af professor Broch från Kristiania, som yttrade sig om det intryck, hvilket en norrman erfar vid ankomsten till Stockholm, intrycket af Sverges ärofulla historiska minnen och af de spår, som deraf ötverallt finnas i lif och: folkkarakter, och det intryck som Stockholm gif: ver såsom en lifskraftig, intelligent och raskt framåtsträfvande hufvudstad. Han uttalade den förhoppning, att det närmande mellan brödrafolken, som efterhand egt rum, skulle i den närmaste tiden bli allt lifligare, till följd deraf att man bättre lärde känna hvarandra och derigenom kunde undvika alla missförstånd, och i detta tall trodde han, att den jernväg, som snart skall förena de båda rikenae hufvudstäder skulle blifva ett mäktigt vehikel. Huan föreslog en välgångsskål för Sverge och dess hulvudstad. Professorn grefve Hamilton föreslog derefter skålen för Danmark och för det ädla, intelligenta frihetsälskande brödrafolk, som nyss fört ett olyckligt krig, hvilket följts af en olycklig fred, och som i närvarande ögonblick är stadt i sorg och bekymmer, derföre att det, såsom det höfves ett ädelt tolk, sökt försvara rätten äfven mot en öfvermakt, derföre att det vågat tänka stort, och det skola väl åtminstone dess nordiska bröder, som hafva samma hjertelag, vara de sista att vilja vända till någon förebråelse. Talaren slutade med en entusiastiskt uttalad förvissning derom, att det icke skulle dröja alltför länge, innan det blefve Atter dag i Danmarks gamla rike, och föreslog att tömma en skål för detta hopp och för det danska folket. Denna skål tömdes med de mest stormande tecken till lifliga sympatier. Derefter Nppstämdes Kong Christian stod ved höien ast. Pastor Bruun från Kristiania uttalade derefter i varma, humoristiska och lifligt anslående orden skål för svenska representationsreformens grnomförande, och trodde sig kunna uttåla det såsom en allmän norsk öfvertygelse, att ingenting skulle så mäktigt bidraga att närma och förena brödrafolken och undanrödja spåren af gamla missförstånd, som denna reform. Han trodde, att Sverges aristokrati vore så högsinnad, att den insåge, att den, genom offrande af sitt politiska prerogativ på fäderneslandets altare, skulle inför samtiden och hos sitt eget folk förvärfva pig den största ära och häfda sitt naturliga inflytande, och att hans svenska embetsbröder i kyrkans tjenst klarligen fattade, att presteståndet har en annan uppfill, än att direkt handhafva statens -angeägenheter. Med glädje emotsåge man i Norge den dag, då Sverge skulle fullborda detta sitt stora reformarbete och derigenom vägen banas till större enighet och deraf följande större kraftutveckling. Sxpeditionssekret. raren Loven föreslog en skål för vårt gamla brödraland. Finland, för hvilket den yttre politiska skilsmessan icke förmått och aldrig skall förmå att göra vårt hjerta främmande. Derefter uppstämdes Vårt land. Norska storthingsmannen Valstad uppträdde derefter och yttrade sig i ett klart, om skarpsinne vittnande och på pointer rikt föredrag, som oupphörligt afbröts af bifallsrop och handklappningar. Han visade, att den misstänksamhet, som förut funnits hos norska bonden mot Sverge, haft sin helt naturliga historiska grund, men att