skolten, och de starkt laddade Taketerna syntes på många punkter af hufvudstaden, då de hunno upp i ett luftlager ofvan det som var mättadt af ljus från mareschaller och fönster. Der Tyskbagarbergens genomsprängning pågår hade verkställande direktören för detta arbete, kapten v. Francken, anordnat att på middagen festen firades medelst salut af en massa sprängskott. Banketten i Berns salong. anseende till illuminationen, som i så hög grad tog uppmärksamheten i anspråk, kunde denna. allmänna medborgerliga fest först taga sin början omkring kl. 10 e. m. Mellan 400 och 500-personer deltogo deri, Bland dessa märkte man de inbju nå BHOrska gästerna och deras värdar bland stadsfullmäktige, cheferna för alla tre lifgardesregementena, guvernören vid Carlbergs krigsakademi, ett antal högre embetsmän, vetenskapsmän; litteratörer, artister och borgare samt älven några få prester. Läktarne voro garnerade med fruntimmer i vackra toiletter. På den i salens ena ända nyligen inrättade teaterestraden var Svea gardes hela musikkår placerad och utförde derifrån under aftonens lopp musiknummer, under anförande af dirsklör Rosbeck. I teaterfonden stod H. M. konungens namnschiffer, rundtomkring rikligt omgifvet af fanor. På en af flaggor omgifven sköld å högra kolonnen stod att läsa 1814; på venstra kolonnen var likaledes en sköld anbragt, å hvilken stod 1864, ornerad på enahanda sätt. Högre upp på kolonnerna hängde på ena sidan svenska och på den andra norska standaret.. Öfver ridån var svenska vapnet anbragt. Sedan sexan, som var uppdikad på tvenne bordrader längs helå salen, blifvit intagen, framsattes bålar. Baron 4. C. Raab, som fungerade såsom festens: president, lemnade först ordet åt grefve A. v. Rosen, som i varma ordalag föreslog en skål för konungen, såsom representant för den: politiska enheten mellan brödrafolken, såsom sonson till den hjelte som åvägabragte föreningen och såsom sjelf lifligt genomträngd af föreningens betydelse och värde. Efter lifliga hurrarop dracks denna skål och folksången uppstämdes. Hr Aug. Blanche höll derefter följande af lifliga bifallstecken ofta afbrutna tal: 4 November 1864. Vår fest blir då lika kort som för det. Alla känna vi ått denna jubeldag är af det slag som folken sällan haft tillfälle att fira, en al de få som menskligheten oblandadt kan glädja sig åt, en af de få som gudomen obetingadt kan välsigna. Här firas ej minnet af någon seger på slagfältet vunnen; här möter oss ej något triumftåg i den vanliga hjeltestilen med slafvar i kedjor framför triumfvagnen: och. blodiga skuggor efteråt. Den handling här firas har en helt annan betydelse: Skalderna från 1814 likna den vid en brölloppsfest, och sannt är att stamfadren för vårt regerande -konungahus vid det tillfället fungerade mindre såsom fältherre än såsom den, hvilken ledde fram de tu och presenterade dem för verlden. Sannt är ock, att denna fredliga förrättning gifvit hans namn en högre glans än sjelfva de lagrar han skurit på slagfälten, Bifall.) Så förenades för 50 år sedan folken på den skandinaviska halfön, då så utarmade genom eviga strider, men det oaktadt rikare än de flesta. Ty under den verldsoreda, som karakterr serar början af detta sekel, då så mycket ondt och godt sammanföll i ruiner, hade det likväl lyckats dessa begge folk att ur spillrorna af så mycket förstördt hemta materielet till hvar sin fria statsförfattning. Nästan samtidigt hade de lagt hand vid verket, och arbetet hade gått så lugnt och tyst att knappast verlden märkt det, och Europas despoter, som öfverallt i södern qväft i blod hvarje försök till frihet och trodde sig ha allt välbestäldt, hunno endast bli förlägna öfver hvad de sågo i Norden. Men längre hunno de ej och längre skola de aldrig hinna. (Bifallsrop.) Det skedde nästan samtidigt, nämnde jag, ty de år som ligga mellan 1809 och 1814 äro knappt mer än lika många dagar i nationernas lif. Men för att det skulle kunna ske, som skedde i Norge 1814, var det väl af högsta vigt att det hade skett, som 1809 skedde i Sverge, och lika lyckligt och betryggande som det var för Norge att få sluta sig till ett land, som sedan gammalt hyllat friheten och nyligen så lätt afskuddat sig enväldet, lika lyckligt och lugnande var det för Sverge att i sin nya fosterbror få helsa ett folk, som, ehuru i århundraden bundet vid en envåldsmakt, likväl så med ens var moget för en statsförfattning, kanske den friaste på jorden. Norge skall alltid förbli en stor och högtidlig protest mot dem som i sin välmening tro, att ett folk aldrig kan få nog mycken tid på sig för att mogna, liksom berodde allt af tidens längd, då vi alla veta att allt beror af värman och ljuset och afj. den frihet man gifver dem. (Bifall.) Det är väl egentligen blott ett, för hvilket folken röja en ihärdig oförmåga att mogna, och det är träldomen. Vi ha alldagliga exempel på det. Denna oförmåga af träldom, den kalla jordens storherskare för otacksamhet. Men det är väl, tänker jag, en otacksamhet, som solen utan rodnad kan belysa. (Bifallsrop.) Fria, sjelfständiga statsförfattningar, det var hvad de båda folken förde in i gemensamt bo under samma konung, och dermed följde af sig sjelf, att för det nya frihetens ljus, som lyste öfver båda, det gamla aggets, den gamla endskapens skuggor skulle fly. Detta var det goda som folken genast hade af hvarandra och som under de 50 åren utgrenat sig till ett välstånd, som nordiska halfön icke anat. 1 begge rikena nära nog fördubblad folkmängd, mångdubblad industri i alla riktningar, och en folkupplysning, som, genombrytande bergens och skogarnes töcken, sprider sig till aflägsnaste tjäll. Man har allt det der, om man will, i siffror, men det är eklärerade siffror som lysa starkare och längre än illuminerade städer, och ingen dödlig släcker dem ut. När nu så mycket godt kunnat hemtas ur det goda, som de begge folken nästan ofrivilligt hade af hvarann, hur mycket mera kunde ej vinnas då af det goda som de med allvarligt bemödande kunna och böra göra hvarandra! (Bifall.) Men hvad som återstår föratt innerligare sammansmälta folkens begrepp och känslor, det blir det stundande halfseklets uppgift, det blir det uppvexande slägtet som fullständigt skall lösa den, och svårt det arbetet icke blifva. Tydliga framstå ju slägtdragen mellan de begge ländernas natur. Samma slags blommor vexa i deras dalar, och källorna till alla de strömmar och floder, som löpa östanoch vestanfjells, de framleka ju sin barndom i samma fadershus på storfjellets rygg. (Bifall.) Skulle då folken, skulle då menniskorna vara de enda som icke förstå att äfven deras begrepp och känslor, liksom deras minnen, flutit ur samma källa, vuxit ur samma rot? Åck nej, den dag är nära, då alla, som bygga och bo inom den skandiska halfön, skola fatta att barn af de Det återstår väl knappast en halftimma af den enkel, men är icke mindre allvarlig och hjertlig: