STOCKHOLM den 3 Nov, ! Om det hittills med skäl kunnat sägas, att rikets ständers revisorer alltför uteslutande sysselsatt sig med räkenskapsfel och underordnade myndigheters åtgöranden, så vittnar åter allt hvad mån om den nu afslutade revisionen kunnat erfara, att hrr revisorer denna gång höjt sig till en otvifvelaktigt mera riktig uppfattning af sitt kall, i det att de hufvudsakligen tagit den centrala förvaltningen och de stora statskorporationernas verksamhet i omprötvande. Menu detta, i förening med den af samma revisorer nu för för-ta gången uttalade grundsats, att de anse sig afva både rätt och pligt att taga i skärskådande ej blott det så kallade revisionsårets räkenskaper och ; ätgärder, utan äfven förvaltningens närvarande tillstånd, har gifvit den alltid vigtiga frågan om arten och omfånget af statsrevisorernas uppdrag förnyadt intresse; och det torde derföre vara i sin ordning att detta ämne bringas under cen offentliga disku-sion, bvarigenom detsamma ensamt kan erbålla sin behöriga utredning. Det kan icke nekas, att nu gällande riksdagsordning innehåller temligen otvetydiga föreskrifter om statsrevisionens ändamål och I uppgift, då densamma, i 68 , bjuder antl rikets ständers revisorer skola ötverse och granska statsverkets, bankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Det är en stor och snart sagdt obegränsad granskningsrätt, som härigenom blifvit revisorerna anförtrodd. Men det vill synas. somjust sjelfva vidsträcktheten af dette uppdrag gjort de äldre statsrevisorerne tveksamma vid utförandet; och då i all mänhet blott räkenskaper blifvit revisorerns tillställda, ehuru deras instruktion föreskiif ver att alla auktoriteters till K. M:t af gifna berättelser om tillståndet och styrelsen af de under deras förvaltning stående delar af statsverket? skola till revisorerni ) öfverlemnas, så hafva de äfven, ända till sednaste ären, nästan uteslutande egnat sin uppmärksamhet åt sådana detaljer, som i räkenskaperna förefunnits. Det är emeller tid lätt att förstå, huru föga en så beskaf fad revision motsvarar sitt ändamäl; ty all deles samma uppgift har kammarrätten sig ålagd; och då tjenstemännen i detta verk hafva icke blott fullt tillräcklig tid för hvarje räkenskaps genomgående, hvilket detemot icke står statsrevisorerna till bnds. utan derjemte den eggelse till upptäckande af fel, som den för dem medgitna provisio nen innebär; så ligger det för en dag, att siffergranskningen knappast kunde behöfva af statsrevisionen vidröras, än mindre bör för henne blifva hufvudsak. Om det sålunda må anses-afejordt, att rikets ständers revisorer böra förnämligast taga statens, jemte bankens och riksgäldskontorets förvaltning i skärskådande — ett ämne, hvilket kammarrättens och andra verks revisorer icke ega vidröra —; så uppstår likväl härvid den fråga, huru vidsträckt bör ordet förvaltning uppfattas? Några anse nemligen revisorerna väl kunna beifra sådanu åtgärder af regeringen och dess tjenstemän. gom innefatta öfverträdelser af rikets ständers beslut och föreskrifter i afseende på statemedlens utbetalning; men i alla andra frågor, såsom t. ex. i afseende på embetsverks organisation eller utbetalningen af medel från de 8. k. besparingarne, eller de för Pextra utgifter? anvisade fonder, om hvilkas disposition deteljerade föreskrifter icke alt ständerna meddelas, förmena de statsrevisionen sakna all befogenhet att både granska åtgärderna öch anmärka hvadi hennes ögon kunde synas anmärkningsvärdt. Vid en sådan uppfattning skulle emellertid föga vara för revisorerna att göra, emedan man kan vera förvissad att, i våra dagar, vederbörande i allmänhet nogsamt tillse att de icke uppenbart bryta emot riksstaten och gifna föreskrifter. Det skulle dessntom vara en inkonseqvens och en orimlighet, om revisorerna skulle vara förpligtade att anmärka hvarje lagstridighet i de särskilda åtgärder, som af regeringen och de administrativa myndigheterna kunna vidtagas, men icke vore berättigade att framställa erinringar vid sådana förfoganden i afseende på embetsverkens organisation, som på flera delär af förvaltningen kunde utöfva det förs derfligaste inflytande. Likaledes skulle det vera alltför oegentligt, om revisorerna, under det att de, jemlikt 6 i instruktionen för statsverkets revisorer af den 17 April 1841, böra tillse, huruvida hvarje den minsta utgift är med stat och författningar öfverensstämmande, skulle sakna all rättighet att grunska användandet af de högst betydliga belopp, som regeriugen eger disp nera under namn af extra utgifter och besparingar. Det förljudes också, attrikets ständers sednast församlade revisorer äfven i detta fall fattat sin uppgift vidsträcktare än före gående revisorer, samt gjort ganska allvarsamma anmärknp ngar vid det sätt, hvarpå regeringen hushällat med förenämnde medd som hittills varit ubdandragna all eg-utlig kontroll af den andra statsmakten. Skulle denna uppgift besanna sig, så vore derigenom ganska mycket vunnet med hänseende till ansvarigheten för statsmedlens användande, och icke obetydliga belopp, som förut icke varit underkastade någon egentlig re