I norska tidningen Intelligentssedlerne? läses följande bref från Köpenhamn af den 26 Oktober: Preussiska regeringen arbetar på att få Holstein och Slesvig införlifvade med Preussen. Österrikiska regeringen sträfvar att åvägabringa en sjeltständig stat SlesvigHolstein och danska regeringen vill ha ett Slesvig-Holstein under den glicksburgska kronan. Hvem skall segra? Det är ännu oafgjordt. Men det säkra är, att väntetiden snart är slut, och det sannolika är dertill att danska regeringen, som icke velat tillse nationens behof, medan det ännu var tid, icke skall kunna uppnå de herrligheter för kronan, för hvilkas skuld den åsidosatt folket. Om sorgen hos folket var stor öfver detta offer. så är nu hofpartiets missräkning icke mindre. Man är reltlig, ytterst retlig, ända ifrån konungen och ned till Krebs, och de svårigheter som möta genomlörandet af den inre reaktionen, blott öka retligheten. 7Ni är gesandt för er slägting, icke för mig?, yttrade konungen snäft till Torben Bille, danske ministern i London, då han nyligen under ett besök i Köpenhamn erhöll audiens. Det var dock att göra slägtingen redaktör Bille allt för stor ära; han är alldeles icke någon sådan matador, och det var för liten ära åt Torben Bille, som är en sjelfständig man och en aktad diplomat. Men kungen var retlig och namnet Bille gjorde förmodligen samma verkan på H. M:t, som ett rödt kläde på ängens lata majestät?, för att begagna Baggesens poetiska beskrifning på det djur, som naturforskarne kalla en tjur. Ännu mera framträder dock retligheten hos hoforganismens lägre ledamöter, specielt hos merbemälde hr Krebs, Berl. Tid. nye redaktör. Han rasar hvarje dag pligtskyldigast mot friheten och folkrepresentationen, och hans retlighet gilfver detta instruerade raseri en så egendomlig preget, att det icke behöfdes danskens sinne för det komiska, för att uppgifva allt motstånd mot löjet. Häromdagen ötverträffade han sig sjelf i en artikel om folkethinget. Den var oerhörd, storartad, aldrig har nägot nummer af Berl. Tid.? blifvit läst så mycket som det hvari den stod. Men vi haen gammal väderspåman här i Danmark, en slags Fitzroy i gammal stil; det är etatsrådet Nathanson, som i nägra och tjugo år redigerat Berl. Tid., men afgick 1859. Vet ni, hvad han sade? Det har nu varit tre redaktörer eliter mig?, sade han, och jag märker godt att der icke stannar med det.? Medan reaktionen slungar alla möjliga projektiler mot riksdagen, går den sin stilla gång, fortsätter sina arbeten på inre reformer och sluter sig tillsammans för att motstå angreppen på friheten. Ej ens regeringens bekanta fordran om bifall till åtal mot lir Bille tyckes störa dess lugna hällning; utskottets betänkande lärer nemligen tillräde, att alldeles icke inlåta sig på något beslut om ja eller nej, utan afvisa saken på grund af formella brister. Om regeringen sedan aihjelper bristerna och upp repar sin begäran, är det tids nog att diskutera den. Då utskottet väsentligen utgått från den starka centern, som kallar sig ?Grundlagsföreningen?, så är det knappast något tvifvel om att betänkandet antages. Då jag nämner detta parti, kan jag icke underlåta att meddela ett par betecknande drag, som berättades mig trån en fest, som partiets medlemmar tirade förlidne vecka. Den första skälen var helt och hållet skandinavisk, och hela sammankomsten hade från början till slut en stark skandinavisk pregel. För att förstå, att detta betyder något mera, än att så många andra sammankomster hafva en skandinavisk riktning, måste man erinra sig, att partiets öfvervägande antal består af bönder. Äfven lärer en skål blifvit i varma ordalag föreslagen för kung Carl XV. Om någon skål för Kristian IX, visste deremot min sagesman intet. — Jag omtalar dessa drag från en privat sammankomst, naturligtvis icke såsom något i och för sig betydelsefullt, utan blott såsom något rätt betecknande för stämningen och tänkesättet. ——LL —