Den europeiska pressen sysselsätter si fortfarande med den romerska frågan och med den emellan Italien och Frankrike afslutna konvention, öfver hvars egentliga betydelse meningarne likväl äro ganska skiljaktiga. . Under det man nemligen från den ena sidan — den franska devouerade pressens och de italienska ultrademokraternas — i fördraget ej ser annat än en eftergift åt papismen och i förflyttningen af rikets hufvudstad till Florens ett formligt uppgifvande af Italiens anspråk på Rom, uppfattas deremot konventionen såväl af de moderat liberala i Italien och Frankrike, som ock af båda ländernas klerikala som ett dödshugg, gifvet åt påfvens verldsliga makt. Att itaienska regeringens afsigt ingalunda varit att i och med konventionen försaka nationens anspråk, skönjes tydligen af de diplomatiska aktstycken, hvilka i dessa dagar blifvit framlagda på Turinerparlamentets bord, och som utgöras af trenne depescher; de båda förra från italienska utrikesministern till gesandten i Paris hr Nigra, den tredje från den sednare till den förre. I den förra af dessa depescher, daterad den 9 Juli 1863, redogör hr Visconti Venosta för den af regeringen i romerska frågan följda politik, hvilken ock vunnit de sednast sammanträdande kamrarnes godkännande. Då kammaren den 27 April 1861 förklarade Rom för Italiens hufvudstad, så gjorde den dermed ingenting annat än att ge en bekräftelse åt den allmänna meninfn och det af folket redan enstämmigt illda utslag. Men genom den dåafgrefve Cavour föreslagna och af kammaren antagna form uteslutes hvarje våldsam lösning ar de med depna fråga förknippade svårigheter. Och häraf förklaras den något tillbakadragna ställning i denna fråga, som italienska regeringen alltsedan den olyckliga Aspromonteaffären intagit. Ministern anser, att noninterventionens princip, hvars nödvändighet äfven af kejsaren blifvit erkänd, bör läggas till grund för en slutlig öfverenskommelse emellan Italien och Frankrike. I sin andra depesch, som är daterad den 17 Juni detta år och som tillika utgör ett svar på en något sväfvande skrifvelse i ämnet från hr Drouyn de Lhuys, utvecklar den italienske utrikesministern närmare sin upp: fattning af noninterventionsprincipens tilllämpning på förevarande fall, nemligen från Italiens sida förbindelse att ej sjelf angripa eller låta andra angripa Rom; hvilken han anser fullt motsvara de af Frankrike hittills åt den heliga stolen lemnade garantier, då härtill kommer, att Italien dessutom skulle förbinda sig att ej sätta sig emot bildandet af en pållig armå samt vore benäget att öfvertaga en del af den romerska statsskulden. Han tillägger, att om ock detta förslag sg afsåge att omedelbart lösa det svåra problemet, så erbjöde det likväl det enda sättet att efterhand komma till den romerska frågans lösning genom den långsamma men ofelbara triumfen af dessa mozaliska krafter, till hvilka italienska parlamentet i sitt votum vädjat, nemligen medelst den småningom skeende tillämpningen af rättens och religionsfrihetens principer. Hr Nigras depesch är daterad den 15 September T864, samma dag då konventionen undertecknades. Den innehåller en fullständig redogörelse för de föregående underhandlingarne mellan de fullmäktige samt bestämda förklaringar öfver de italienska ombudens uppfattning af konventionens betydelse. Vi anse oss derföre böra meddela enna depesch i sin helhet. Den är afföljande lydelse: Hr minister! Jag har den äran att härhos sända ers excellens originalet till konvertionen rörande upphörandet af påfliga