lätt att tänka på drottning Christinas hof, som var så konstälskande i den tidens franska smak och vid hvilket gålvos de på den tiden så mycket omtyckta s. k. balletter, som innehöllo serier ut personifierade allegorier, arrangerade till de furstliga personernas ära på namnsoch födelsedagar eller i anledning af särskilda lyckliga händelser. I sjeliva dessa balletter, som tillika voro ett slags operor, finner man till en början icke I Sverge personifieradt. 1 Stjernhjelms trenne balletter? finner man visserligen mycket vågade personifikationer; säsom då i Den triumferande Parnassus? Verldens fyra qvarter? uppträda för att bekröna drottningens byst, eller då i balletten Fredsafl?, Jorden framställes dansande med ?de tre elementerna?. Men ingenstädes förekommer någon personifikation af riket. eremot spärar man i Stjernhjelms heroiska fägneoch jubelsånger en torsta tillstymmelse till missbruket af ordet Svea. Man finner här visserligen nämnde ord, i allmänhet med full insigt om dess betyi delse, begagnadt i enlighet med denna, så att skalden t. ex. oupphörligt talar om Svea män, Svea land, Svea ritt, 0. 8. Vv.; ja, till och med der hvarest han begagnar en helt personlig bild såsom t. ex.: Hur bistert thet såg uth när Svea-rijk blef änckia. Men man finner dock ett par ställen, der det är tydligt att han så starkt hängifvit sig åt allegoriserandet, att han derigenom kommit att begagna Svea såsom feminint namnord, t. ex.: ditt Skepp, O! Svea, då thig brast fver bord thin starke store-mast. Stor fara stod I Och dimbad ö Det var likväl först genom Stjernhbjelms imitatorer i påföljande tidskifte, som detta missbruk synes ba blifvit något allmännare och skett icke af en tillfällig vårdslöshet, utan med vett och vilja. I Lindskiölds ?Then stora Genius? (1669) förekommer en mängd allegoriska personligheter såsom Lag, Rättfärdighet, Ålderdomen, Förnuftet, dygder och laster, som dansa med hvarandra, men ordet Svea förekommer aldrig annat än i sin verkliga betydelse: Svea rike, Svea ständer, 0. 8. v. I Leijonstedts ?Svea Lycksaligheets Triumph? (1672) framträder oftast medvetandet om ordets betydelse, men någon gång utbryter förfaltaren dock t. ex. sålunda: — När Svea som en änckia Uthgiöt sin tåreflod, som tycktes villia sänckia I Båd Berg och Dalar hög, när hon med häfftigt skrij Sig dängde för sitt bröst, att ropet gick till sky. Ännu i Luthmans Helicons Sång och Fröjde tasl (1790) förekommer öfverallt endast benämningen Sverige. och författaren har klart medvetande om a ändelsens genitiva betydelse, såsom man t. ex. :er af versen: i Itappre Svea hjelt:r, Götha stam och manna Blod! Första gången då man finner Sverge dra. matiskt uppträdande såsom en person, är ut! på Carl XI:s födelsedag den 25 ij allradjupaste underdånighet af atern dansat och arstält? k, Wiman och Törnqvist). j Uti tredje öppningens 5:te inträde framträj der här Svecia, såsom hon här med den latinske benämningen kallas, ehuru hon sjelf under sitt tal till konungen talar om ?Phvad som kan oss och hela Svea gläda?, ja till och med rent af kallar sig 7Din Svea, sammanhang med vill jag nämna, il ingen en person med namnet I Svea uppträder på scenen är uti Prolog i anledning af Hennes K. M:ts kyrkotagning, (uppförd på Kongl. teatern den 25 Nov. 1779, hvartill orden voro förlattade af Kellgren, I musiken komponerad af Nauman. PersoI nerna i detta stycke voro: Svea (som spelades af fru Oliz) Mars, Vesta, Neptunus och Ceres, hvilka sistnämnda fyra gudomI ligheter allegoriskt beteckna de fyra riksLyesopr Nov. 168 dän svenska Th (författadtaf Bj erge fö sa det allra I personifikation af Sverge uti en qvinnogestalt först framträdde 1 verk af den bildande konsten. Ditintills hade man för allegoriskt betecknande af Hverge uti bild nöjt sig med ett lejon med den svenska vapenskölden, ofta äfven väpnadt med svärd, såsom fallet ä x. på flera af de medaljer, som prägfver Gustaf Adolf den stores bedrifter i Tyskland. Hamburgaren David Klöker, sedermera svensa hofmålare under namnet Ehrenstrahl, var den som i måleriframställning lät samma anda och riktning framträda som på vitterhetens fält framträdde i ide förut nämnda ?balletterna?. Han hade utbildat sig uti Pietro da Cortonas skola och talangfulltullegnat sig dess teatruliska mantr, dess smekande men något svulstiga teknik, dess smak för konstiga, långsökta och svårfattliga allegorier, dess något tomma och ibåliga lek med former och dess tendens att echauffera sig utan inre värme; hvarvid man dock rätvisligen bör erkänna, att Ehrenstrabl i flera hänseenden står öfver de flesta af denna skolas adepter. På 1680-talet målade han bland flera stora allegoriska taflor, som finnas på Drottningholm, tvenne, på hvilka Sverge finnes framstäldt under gestalten af en qvinna. På den ena af dessa ser man Svecia (så nämner han henne sjelf i sin 1694 lutgifna beskrifning öfver sina målningar, hvilket vittnar att benämningen Svea då ännu icke vari allmännare bruk eller hade tonen för sig) såsom en qvinna, klädd i gyllenduksmantel, fodrad med hermelin, stående på ett högt marmorfundament (hvilket enligt en påskrift skall beteckna ?rikets befästelse?) och har bredvid sig det nordiska lejonet; framför henne synes ett altare, hvarpå 3 englar nedlägga porträtter al kronprinsen och de två prinsessorna, under det Svecia ditlägger regalierna, på de 4 riksståndens vägnar, hvilka här också framställas under bilden af 4 qvinnor, ridderskapet och adeln hållande i handen en greflig och en friherrlig krona, presteståndet i messeskrud med biskopsmössa på hufvudet och bibeln under armen, borgareståndet med NT AP Ach handa ndat mad ov lranc