lande en offerskål, med den andra en sköld, å hvilken Alexanders seger vid Arbela är afbildad. Hofkonsten fann alltjemt sedermera, både i förhållande till de efterföljande halft grekiska, halft orientaliska furstarne och till de romerska kejsarne, uti denna art at framställning ett beqvämt medel till förherrligande al den högste maktinnehafvaren. Då städer blifvit kufvade och gifvit sig under den herrskare, som konsten skall fira, så framställas dessa städer såsom ödmjukt knäböjande för honom; då han reser till provinserna framträda dessa bilder af städer och landskaper på äreportarne, för att beteckna den hyllning som egnas honom; i triumftågen intaga dessa gestalter äfven snart en plats, såsom t. ex. den sörjande Germania i Tiberii triumltåg. Främst uti berömmelse, i allmänlighet och varaktighet bland alla dessa personifikationer är Roma, verldsstaden upphöjd till gudinna, men icke någoa vanlig stadsgudomlighet, utan verldens beherrskarinna, Terrarum dea gentiumque Roma, I hvilken just till följd af denna sin högre karakter. icke (åtminstone ej på inhemska monumenter) är framställd med murkrona på hufvudet, såsom andra stadsgudinnor, utan antingen såsom Pallas, ehuru mera matronlik, och icke stående, uten sittande på en tron i lång tunica och mantel, eller också såsom amazon med uppskörtad tunica och en blott på venstra skuldran hvilande mantel. Med den antika konstens teknik och traditioner gick äfven denna art af personifikation öfver till konsten under de företa kristna tiderna. Flera af de makthafvande afsade sig icke de hedniska föreställningarne, utan sökte af statsreson förena de båda motsatserna, gifva åt de hedniska idterna en kristlig form eller pregel. Den kristna forntiden är rik på dylika framställningar, isynnerhet af stadsfigurer. Ett vittnesbörd derom, huru med dessa personifikationer inom konsten hos de kristna äfven : gerna följde föreställningarne om en verklig personlighet, en genius, finna vi hos den kristne skalden Prudeitius i 4:de ärhundradet efter Kristi födelse, hvilken, ifande mot dessa bilder af Roma och der: med sammanhängande föreställningar, utbryter: Ej skall Romuli borg nu mer af en dämon be; herrskas, Utan skall helgas blott åt fredens evige furste; hvarjemte han förklarar, hvad han menar med Roma då han någon gång begagnar detta ord allegoriskt: men Roma kallar. jag de män, som vi räkna för att utgöra stadens hjerta, icke den genius, hvilkens bild man fåfängligt diktat?. Efterhand aftog dock bruket af dessa personifikationer inom den bildande konsten, och under den sednare medeltiden förekomma de hufvudsakligen blott uti manuskripter, nas miniatyrbilder. Sedan det 15:de år-: hundradet börja de åter framträda, isyn-. nerhet på mynt och medaljer. Aterupplifvandet af klassiska studier och det nyn intresset för antikens konst förde äfven denna reminiscens med sig. Isynnerhet tog densamma, liksom allegoriserandet i allmänhet, mycken fart i det 17:de århundradet, framförallt i Frankrike och vid Ludvig XIV:s bot. Det öfverdrifna, tomma och konventionella allegoriserandet stämde särdeles väl öfverens med den tidens anda i Frankrike, med dess psevdoklassicitet uti vitterheten, den teatraliska skenstorhet, som var så betecknande för alla dess förhållanden, och! med den kalla och tomma, men vildt manierade rococostil, som alltmera vann insteg inom konsten. I Då Ludvig XIV gerna ville gälla för en; modern Cesar, så föll det sig särdeles läg ligt att på de medaljer, som lad att förherrliga hans s rs öfrade städer, som knäböjde och ö räckte stadsnycklarne åt honom eller gåfvo ; sin hyllning åt den nyskapade gudomilighei: ten Francia, som igenkändes på skölden med tre liljor. På en medalj, slagen till: minne af Ludvig XIV:s anträde till rege-1 ringen, går ailligoriserandet så längt, att: man der ser Francia och F sen, som 4 hjelpas åt att Jyfta Ludvig 2 på en sköld. Den tidens smak i vilterheten har gåt förlorad, men inom den bildande konsten har, besynnerligt nog, vissa reminiscenser! af den renommistiska apotheosstilen bibehållit sig, måhända företrädesvis i och ge1 nom medaljgenren. På den sednaste tiden har man till och med sökt skapa alldeles : nya allegoriska personifikationer af detta slog : genom latinska versioner af länders namn, : såsom Borussia och Bavaria, men hvarje sträfvande att åt dem gifva lif och individualitet är fruktlöst. De äro blotta påhitt : från studerkammaren och ha ingenfing at att skaffa med folkets hjerta och lif. För :! ; 4 ; 4 atheniensaren var Pallas Athene den lef: vande personliga skyddsgudinnan, med hvilken stadens välfärd ovilkorligen sammanhängde; hennes bild på Akropolis, som, resande sig högt öiver alla helgedomarne, majestätiskt kastade blicken utåt hafvet, var i ordets fulla betydelse en i bronsen utpreglad tanke; det var staten, som hade blifvit stor i sin skyddsgudinna, och skyddsgudinnan, som fann sig förherrligad i staten. Den kolossala Bavaria åter, som står der borta på Theresiaängen utanför Minchen, den stär der utan sytte och bety-: delse, endast derföre att det fallit konung Ludvig in och att han befallt så. Thorwaldsen har i en vacker basrelief framställt huru kardinal Consalvi återförer till pålven de provinser, som år 1815 tör evigt återförenades med påfliga stolen (en evighet, som redan är tilländalupen), hvarvid hen framställt dessa provinser såsom knäböjande qvinnor, hvilka af kardinalen pre