då sprang som en frustande fåle och fradgan stod ur dina näsborrar vid Enneakrunos, så att det var en fröjd att se! Har du glömt Kallirrhoe, den skönt flytande källan, der du, mera gynnad än någon dödlig, såg en fot, ett smalben, en vad, som Phidias afundat ditt öga, och der du smektes af de rundaste armar? Samla dina minnen, dina klara perlor och krya upp dig!? — Och så regnade det den tredje dagen och hela natten, under det en dånande åska rullade öfver berg och dal samt de grannaste blixtar upplyste firmamentet. Morgonen derpå kom jag åter till Illissus nedanför den olympiske Zevs tempel, och såg att sanden hade rört sig på bäckens botten; men denna botten var så torr, att man utan hinder kunde gå deröfver med de finaste blanklädersstöflor. Arma Illissus! Kom igen nästa vår skall du få se! — sade han. Den suckande skogen tvinar efter vatten; den tvinande bäcken suckar efter skogens skugga. — Under tiden resonnera vi här uti Athen om Konstantinopels gynnsamma läge. Hvad klimatet angår, så är detta af anförda skäl och isynnerhet under vissa årstider mindre gynsamt. Dock skall den feber, som ofta decimerar de späda barnen samt mer och mindre hemsöker främlingarne, flerestädes härleda sig från oaftappade myrar. Långa tider är himlen så klar och blå samt utan minsta skuggning af moln, att man tycker sig kunna förstå hvarför Astolf längtade bort från sjelfva lycksalighetens ö. För min del har jag befunnit mig väl, då jag lemnat de lockande frukterna orörda. Jag har uthärdat Septembervärmen, som varit ganska stark ; men jag kan icke utsätta mig för middagssolens strålar utan att beväpna mig med paraply. Hvad som vid stark torka och solsken dessutom är mycket besvärligt, är det fina kalkdamm, som vid minsta flägt ryker omkring och besvärar ögonen. Ingenstädes torde man finna så många blinda och ögonförderfvade som här. I början hemsökte mig de nattliga myggtjufvarne; andra crfarenhetsrön inom zoologiens område har jag icke att meddela. Kortligen! Hvad som kan göras för en förbättrad vegetation, skall äfven göras för klimatets förbättrande. Ännu är landet föga odladt, af brist på arbetskrafter och penningar. För att öka de förra vill men, hellre än att lemna något rum för heterochtoner (utom landet födda), lemna hela denna angelägenhet åt en komit, med Eros såsom sekreterare, Hymen såsom president samt fruarne Juno, Aphrodite och Athene m. fl. såsom ledamöter. Penningar kunna knappt fås mot ränta, ty det allmänna förtroendet är vacklande, säkerheten opålitlig. Första vilkoret för trygghetens återförande är dock, att ?de gode herrer 1 kammaren, såsom Carl IX uttryckte sig, låna regeringen en kraftig hand. Men så länge den nya författningen är oafgjord och oantagen, lära vi få gå med tummen på hanen. Innan jag afslutar detta redan långa bref, vill jag yttra något om Athen. Mycket af hvad som skrefs om denna stad för tio är sedan eger numera knappt någon giltighet, ty den är mycket förskönad och förstorad, ja fördubblad, sedan dess. Invånarnes antal säges nu uppgå till omkring 40,000 eller mer. Väl är den äldre stadsdelen, som ligger närmast under Akropolis och bebos företrädesvis af arbetarfamiljer, mycket oregelbunden, har trånga gator och tarfliga hus samt företer här och der ett litet helvete af kommunalsvineri, hvilket ingen myndighet synes fråga efter; men den nya delen af staden, som utvidgar sig upp emot Lykabettars klippa norrut och åt den Attiska slätten nordvestut, har präktiga gator med trottoirer, eller åtminstone trottoirkanter, of hymettisk marmor. Man ser mänga vackra privathus, uppförda i en enkel och smakfull renäsansstil: gårdarne äro ofta belagda med marmorgolt och stundom försedda med lätta arkader, som uppbära slingerväxter; och de små trädgårdarne äro förtjusande. De två hufvudgatorna -— olus och Hermes — skära hvarandra vinkelrätt. Den förra, som begynner vid Vindarnes torn vid foten af Akropolis, fortsättes utom staden i rät linie med vägen till byn Patissia, hvilken väg är en herrlig promenad med dubbla allter af terebint. Här ser man om aftonen en mängd promenerande, till fots, till häst eller i eleganta ekipager. Vi kunna med nöje betrakta de brokiga grupperna, om vi såsom andra tända vår cigarett (de der europerna ha den dåliga smaken att röka ciarr) och taga plats bland de tusende framför något af de sex kafgerna, som äro belägna vid promenadens början. Hermesgatan åter, hvilken med ett torg och en parkanläggning mynnar österut emot det kungliga slottet, en dyrbar byggnad i kasernstil, fortsättes vesterut med den väg som snedt öfver Attiska slätten går ned till Pireus, På denna väg ser man dagligen i skyar af dam flockar af forbönder och dessa rapphönor, som likna säckkärrorna i Nerike. Också har jag, likasom vännen E. E., alltid anat ett visst syskontycke mellan Attika och Nerike! Athen börjar få en fullständig likhet med Europas skäligen gynnade städer: här finnos en mängd bu försedda med nödvändighetsoch galanterivaror afaila slag. Det mesta är duck importeradt, ty landet har nästan ingen industri. Det förefaller främlingen eget nog, att rörelsen kan uppehållas så pass mycket som nu, då landet knapt eger annat eget mynt än skiljemynten af koppar. Silfverdrachmen är en stor sällsynhet; man ser blott silfveroch guldstycken från andra länder. Hotellerna äro många och rätt goda, ehuru dyra. Vid deras trappor finner man lätt ciceroner, som erbjuda sin tjenst och spekulera på främlingens oku. nighet i språket. De hafva bättre än all polis reda på alla resande. Då jag första dagen härstädes kom ned i förstugan till hotellet der jag bodde, hörde jag en ciceron fråga en annan: Hvar är tjugufyran?? (Skulle vara jag, förstås, efter rummet n:r 24) Har du sett tjugufyran?? (Od est Lambert? Avez-vous vu Tamhert? — tänkta jao Y Pagsa!