STOCKHOLM den 25 Okt. Den ministeriella engelska tidningen Globe innehåller följande ledande artikel om det förestående fredsslutet: ?Allmänheten emotser nu ett snart underteeknande af traktaten mellan Danmark och de två stora tyska monarkierna. Ehuru publiken icke är likgiltig, har den dock upphört att vara nyfiken rörande vilkoren, då man är säker på att de skola blifva ytterst hårda och utsträcka sig till den sista skilling, som Österrike och Preussen kunna pina ut af Danmark. Man har väl lagt märke till att de tyska makterna gifvit et dubbelt prejudikat: ett med afseende på eröfring och ett annat med afseende på utpressning. Icke nöjda med att rycka Slesvig från danska kronan, hafva de gjort hvad som stod i deras makt för att suga ut Jutland genom alla medel, som krigisk uppfinningsförmåga kunnat utkläcka. Detta sätt att gå tillväga skall icke så lätt glömmas, hurudana fredsvilkoren än kunna bli. Skulle en gång främmande trupper rycka in i Tyskland och föda sig på dess bekostnad, så kunna de, om de vilja, åberopa de tyska soldaternas exempel i Jutland. Genom detta exempel skola de ega en ursäkt och ett rättfärdigande för nästan allt slags förtryck, som formligen blifvit bragt i system; och om de föredraga att icke äberopa tyskarnes exempel, skola de kunna göra anspråk på att anses ädelmodiga. Men et är mot den kommande, icke mot den förflutna tiden, man nu vänder blicken. Hvad skola eröfrarne göra med sitt byte? Detta är en fråga, somutan tvifvel intagit en plats i hr v. Bismarcks tankar, då han romenerade utmed stranden i Biarritz. uru skola de kunna tillfredsställa Tyskland och hertigdömena, prinsen af Augustenburg och hertigen af Oldenburg? Ja, hvad mera är, huru skola de ömsesidigt tillfredsställa hvarandra. Slesvig är icke och har aldrig varit en del af Tyskland, och det intager nu ställningen af ett eröfradt land i händerna på de två makter, som af naturen äro afundsjuka på hvarandra. Holstein och Lauenburg äro tyska länder, men huru skola de äter få sig en herrskare? Hvem skall utnämnas att reera hela det område, som blifvit danska kronan frånröfvadt? Förbundet kan göra sin röst gällande i Holstein och Lauenburg, men Slesvig tillhör uppenbart genom svärdets rätt blott Österrike och Preussen. Befolkningen i detta land kan icke under bajonetternas tryck hafva något attsäga i afseende på sitt eget framtida öde. Hvarken Österrike eller Preussen -erkänner befolkningens rätt att sjelf välja en suverän, då de båda hafva undersåter af främmande nationalitet. Dernäst är Österrike afundsjukt på Preussen och Preussen på Österrike, medan de mindre makterna misstro dem båda och de ultraliberale se snedt på dem alla. Ur en sådan förvirring kan icke framå annat än en kompromiss, som svårligen skall förbättra ställningen för slesvigarne och holsteinarne, hvilka utan tvifvel skola till en del få känna det tyska oket hårdare och tyngre än det danska herraväldet. Till och med enhetstyskarne sägas hafva största lust att göra Slesvig och Holstein oafhängiga, i förhoppning att befria befolkningen från ett militärvälde och försäkra den om något, som liknar en konstitutionel regeringsform. Hurudana än de fredsvilkor blifva, som nu skola undertecknas, så skola de blott framkalia ett underordnadt intresse i jemförelse med de åtgärder, som skola vidtagas med afseende på de eröfrade landsträckorna. Dessa arrangementer skola tydligt tillkännagifva den anda, hvari tyska politiken för framtiden kommer att föras; de skola medgifva oss en blick på hved man kan vänta sig af den tyska enheten, och upplysa oss om varaktigheten och fastheten af den österrikisk-preussiska alliansen. Men innan man blifvit färdig med dessa anordningar, kunna tilldragelser inträffa, som ställa det tyska anfallet på Danmark i skuggan, genom att framkalla händelser af längt större betydelse, hvilka måhända skola indraga hela det kontinentala Europa inom sin rörelsekrets. Vi för vär del äro nöjda med att Eogland förblifver en lugn åskådare och tager vara på sig och sitt samt upprätthåller den ställning bland nationerna, som det en gång vunnit.?