STOCKHOLM den 24 Okt. Utrikes korrespondens. (Från Afionbladets korrespondent.) Wien den 16 Okt. Man har ännu ej hemtat sig efter den stora förskräckelse, som Septemberkonventionens afslutande förorsakat den österrikiska regeringen. Man hade förlitat sig på kejsarinnan Eugenies påfliga sinnesstämning och hr Drouyn de Lhuys för en allians med Österrike gynnsamma åsigter samt trott, att den romerska, såväl som den venetianska frågan var uppskjuten åtminstone till Pius IX:s död. Septemberfördraget slog som en blixt från klar himmel ned på de österrikiska maktinnehafvarne och injagade en desto större ångest hos dem, som deras onda samvete måste säga dem, att de genom sitt öfvermodiga och utmanande beteende under sommaren ha sig sjelfva att tacka för konventionen, hvars spets tydligen är riktad mot Österrike. Ty det är ingen hemiighet, att de tre nordiska suveränernas möten och rådplägningar, hvilka gifvit anledning till så mycket prat och ur hvilka åtrån efter nya heliga allianser så tydligt framlyste, föträdesvis voro att tillskrifva Österrikes initiativ. Man trotsade på vestmakternas söndring, på kejsar Napoleons agg till det för kongressen obenägna England och inbillade sig på allvar, att Frankrikes tillbakadragenhet för ögonblicket betydde kejsar Napoleons slutliga resignation, så att han inför en hotande nordisk koalition skulle afstå från sina vidtomfattande planer och isynnerhet ej skulle våga att återbringa den italienska frågan på den allmänna debattens dagordning. Öm man får tro mycket spridda rykten, gick det aristokratiskt-militära hofpartiets i Wien förblindelse ännu längre. Ett här för icke så längesedan hållet krigsråd skall verkligen ha sysselsatt sig med frågan, huruvida icke Lombardiets återeröfring åtminstone borde förberedas. Man ansåg rådligt att tills vidare afstå från detta djerfva företag; men i Turin hade man fått hum om saken och underrättat franska regeringen derom. Det deraf framkallade intrycket sammanträffade med den vrede, som den romerska kurians otroligt förvända hållning väckte i Paris. Det är redan bekant, att påfvens vägran att låta prins Napoleons sistfödda barn döpas, ifall den med kyrkans bann belagde konung Victor Emanuel skulle bli fadder, betydligt bidragit till konventionens afslutande. Mindre bekant är det, att äfven skall ha sagt att han gerna skulle emna bifall till dopceremonien, om konungen af Sardinien först ville gifva honom tillbaka hvad ban frånstulit honom! Detta föreföll Tuileries-kabinettet dock något för starkt och bragte till. mognad beslutet att åter kraftigt taga ihop med den italienska frågan. Man har väl med rätta anmärkt, att om någonstädes i verlden en stor politisk dårskap sväfvar i luften, är den under alla förhållanden viss på att finna en gästvänlig tillflyktsort i Wien eller i Rom. Öfverblickar man den mängd af oerhörda felsteg hofven i W.en och Vatikanen begått sedan Novemberkonkordatet år 1855; påminner man sig proklamerandet af den nya dogmen om den obefläckade aflelsen, hvilket skedde redan ett år förut, i December 1854, till alla moderata och någorlunda förnuftiga katolikers förargelse; tänker man på det brutala Mortararöfvandet i Juli 1858, hvilket helt nyligen funnit sitt motstycke i den lilla Cohens sak, kan man blott undra på att verldshistoriens dom icke redan förr drabbat upphofsmännen till alla dessa förryckta handlingar. BSeptemberkonventionen är åter ett varnande Mene Tekel för Österrike och det dermed förbundna presterskapet. Men att de båda skulle taga sitt förnuft till fånga och itid beträda reformernas bana, hvilken ännu kunde rädda dem, är knappt troligt. Man kan utan någon spådomsgåfva förutse, att ödet skall gå i fullbordan på dem. På frågan om Elbe hertigdömena måste September-konventionen naturligtvis återverka. Österrike påyrkar i Wien ett så snart fredsslut som möjligt, emedan det till följd af den åter brinnande italienska frågan vill göra sig ledigt från alla andra sysselsättningar. Preussen har mindre brådtom. De i Italien hotande förvecklingarne komma deremot mycket lägligt för hr von Bismarck. Han hoppas på mellankommande händelser, som skulle kunna sätta honom i tillfälle att införlifva hertigdömena utan någon betydlig ersättning för Frankrike. Den preussiske premierministern uträknar, att om Frankrike i förening med Italien förr eller sednare skulle angripa Österrike, skulle redan Preussens neutralitet vara tillräckligt vigtig för kejsar Napoleon, för att förrså honom lugnt låta de preussiska landvinningarne i nörr gå för sig. Man kan således också förlita sig på, att hr von Bismarck sjelf efter fredsslutet skall så länge som möjligt hålla frågan :sväfvande samt lägga alla möjliga svårigheter i vägen för arfföljdens ordnande. Huruvida hr von Bismarck derigenom skall nå målet, skall framtiden visa. Han har efter krigets början i norden mer än en gån måst göra, icke hvad han velat, utan hva den allmänna strömmen i Tyskland oemotståndligt drifvit honom till. Men i Tyskland är den allmänna meningen, nästan utan åtskilnad till partier, mot annexionen, hvilken i sjelfva Preussen räknar blott mycket få anhängare. Hvad hertigdömena angår, så har junker-regimen i Preussen hittills icke ingifvit dem någon synnerlig lust att få del af dess välsignelser, äfven om de icke kunna