gationer, som icke kunnat afsättas i Belgien, och skattkammaren är tom, så att man icke kan värfva några nya soldater. Att den verdsliga påfvemakten stundar mot sitt fall, visar sig af sjelfva de klerikala bladens klagomål öfver att den franska ockupationen upphör. Den nya redaktör af Berlingske Tidende, som proklamerar sig skola blifva reaktionens banerförare i Danmark och hvilken kuriöst nog heter Krebs (kräfta), börjar nu i åtskilliga sväfvande och svamlande artiklar om olyckan af partier och partifanatism häntyda derpå, fru det politiska lifvet bör till den grad gå kräftgången, att alla partier upphöra, eller åtminstone intet annat får uttala sig eller göra sina åsigter gällande än det, som vill smeka och smickra de högsta makthafvande. Feedrelandet yttrar i en längre artikel rörande denne herres första uttalanden bland annat följande: Nu fråga vi den ärade redaktören, som, då han åtagit sig ledningen af ett stort blad, väl måtte känna litet till historien, om han någonsin eller någonstädes sett friheten råda, utan att fostra partier; ja, huru det är honom möjligt att tänka sig allmän frihet att yttra sin åsigt, utan att deraf Skall uppstå meningsskiljaktigheter, och ntan att de särskilda meningarne måste samla frpper at liktänkande omkring sig, hvilka beämpa hvarandra på lagens grund och med dess medel? Vi fråga, om han någonstädes eller någonsin sett en ung och så att säga oväntadt införd frihet föda så litet våldsamma partistrider som här? Hvad är det för snedsprånz och öfverepp, hvar är allt det förskräckliga? och rysiga, som förfärat honom? Kan han icke påpeka det punkt för punkt, så skola vi dock icke, ehuru vi kunde det, säga att han ljugit; men vi skola säga honom, att om icke allt, så likväl det mesta af hvad han och hans anhängare inbilla sig ha iakttagit, tilldragit sig blott i deras eget sjuka sinne, äro blott dimbilder, framkallade af deras upphetsade fantasi. Och allt det hat och all den Jassion, som de tro sig finna hos sina motståndare. finnes först och främst i deras eget bröst. Det är fullkomligt parodimessigt att den som sjelf med pukor och trumpeter anmäler sig såsom ledare för ett parti, i samma andetag tjuter öfver att det öfverhufvud finns partier till, eller påstår, att hans parti skall vara det enda privilegierade? såsom Berlingske Tidende. Det är det fullständigaste sjelfbedrägeri, om han tror, att hans framträdande på stridsplatsen skall göra slut på partistriden; tvärtom är det ytterst sannolikt, att den hädanefter skall bli mera väldsam än någonsin förut under de sista 15 åren, både derför att han medför det öfvermått af passion och blindhet, som kan göra en strid våldsam, och emedan han kommer fram med äsigter, som uppfordra till allvarligt, skoningslöst motstånd. Men vi anse, att just detta måhända är godt och gagneligt; ty det är så långt ifrån att partikampen, som det heter i Berl. Tid., stryper eller ens? kufvar och förtrycker? folkets önskningar, att den tvärtom först bringar sanning och klarhet såväl öfver önskningar som afsigter och planer. Vi tro, att den slapphet och dåsighet, hvaraf vi i så många afseenden lida, till en del har sin grund deruti, att partistriden hittills icke varit nog stark och motsatserna för små och oväsendtliga; men att en strid, förd på rent allvar och mellan stora principer, skall bli ntomordentligt nyttig att ruska folket ur dess sömn och öppna dess ögon för eget behof, äfven om striden kostar onödiga offer, emedan regeringen vill missbruka sin makt till att förlama diskussionens frihet. — — — Hr redaktören försäkrar vidare om sig och sina anhängare, att de icke älska absolutismen, och icke tro och hoppas på dess återkomst, men deremot anse det för deras högsta pligt att sluta sig med oskrymtad tillit och hängifvenhet till konungen och cdomastien; han försäkrar, hvad danska folket längesedan borde ha vetat: att aldrig på danska konungatronen suttit en hederligare, uppriktigare eller mera dansksinnad man än Kristian den nionde; han förklarar, att de som sökt att dölja denna sanning, svårt försyndat sig mot danska j folket, och att han och hans anhängare? med oskrymtad lojalitet skola sluta sig omkring konungens person; och han slutar med påståendet, att danska folket är honom (nemligen konungen) skyldigt denna kärlek. Dessa yttranden kunna icke missförstås; de beteckna tillräckligt tydligt partiets ståndpunkt. Om hr redaktören och hans anhängare vore, hvad de utgifva sig för, konstitutionella män, så skulle de icke genast kastat konungens person? midt in uti den politiska diskussionen; ty rättigheten dertill är alltid tvifvelaktig, och att göra det utan all anledning, är alldeles okonstitutionelt. De skulle icke heller då tilldelat H. M:t ett beröm, som först historien en gång kan tilldela honom, men som de ännu icke kunna stödja på ett enda faktiskt vittnesbörd. Möjligheten att deras loford en gång kan tillfalla konungen, vilja viicke bestrida; men på förhand kunna de icke ha någon rundad visshet derom. Lika litet skulle de, om de vore konstitutionella män, påstå att folket är s vi digt kärlek tili konungen såsom sådan; ty allt hvad statens öfverhufvud kan kräfva af ett fritt folk, är den aktning och vördnad, som hans upphöjda ställning kräfver; om det vill skänka honom sin kärlek, beror på folket sjelft. Men när dessa herrar befinna sig på en absolutistisk ståndpunkt, så är allt detta sannt och riktigt. Konungens person är då staten; han är född med alla möjliga stora ooh goda egenskaper, eller rättare blir genom sin tronbestigning en personifikation af alla möjliga fullkomligheter; hans like har aldrig funnits så länge han lefver, och han har obetingad fordran på sitt folks kärlek, utan att behöfva göra det minsta derför. Från absolutistisk synpunkt har partiet rätt att vara ?rasande? på dem, som dolt den sanning, hvaraf de äro 1 besittning; men de besitta den genom deras hela uppfattning af statens väsende, och om vi andra icke kunnat uppenbara samma sanning, så har det icke varit at dålig vilja, utan emedan vi icke besitta den i följd af vår helt olika uppfattning. I