erkänna, att detta medel är förfärligt, eme dan det förutsätter ett fullkomligt omstör tande af den nuvarande sociala verlden. TP) under nuvarande förhållanden finner der rike mannens dumme son alla medel för handen att utveckla sin dumhet, under de att ett snillrikt barn, födt i elände och : det lägre folklifvets dunkel, mötes af all som kan qväfva dess snille. Detta är obil ligt, men det är förhållandet, och för at det skulle upphöra fordrades en revolution, icke allenast politisk utan äfven social. ?Det fordras en social revolution — så. dant var det rop Baboeuf på schavotten ut sände till de arbetande massorna. Detts rop uppfyllde med afsky och isade med skräck de ädlaste och modigaste borgares hjertan och bidrog i icke ringa mån att föra dem under skyddet af Bonaparte, hvars jernhand lofvade dem väl icke friheten, men åtminstone ordning och lugn i rikt mått. Kejsardömet försvann och Bourbonerna likaså, men arbetarne i Paris hade icke förolömt Baboeufs sista testamente; hans lära hade af det gamla slägtet, Baboeufs samtida, blifvit troget öfverlåten åt 1830 års slägte; den kunde sägas ha ingått i folkets blod. Och derföre då folket 1830 och sednare kastade sig in i barrikaderna, så kämpade det ej längre ensamt för republiken; det hade blifvit socialistiskt. Jag vill ej tala om de upprorsförsök, som egde rum nästan under alla de tio sednare åren al Ludvig Filips regering. Men jag kan ej underlåta att här yttra några ord om den örfärliga arbetaruppresningen i Lyon 1839. Förelöpare till 1848 års revolution verkställdes densamma under detta rop, som insen i Frankrike ännu i dag kunnat glömna: ?Bröd för arbetet, eller död under kampen!? Detta var redan den sociala revolutionens hotande och förfärliga program. General Bugeaud, då chef för Lyondivisionen, och den gången lyckosammare än sedlermera i Paris, gväfde i folkets blod denna uppresning. Och ifrån den tiden allt ntill 1848 förblef Frankrike försänkt i ett lystert lugn. Man kallade detta ordningens seger, och det var dock ingenting annat än n långsam och tyst förberedelse till denna 1848 års storm, hvilken skulle för alltid oryta det rent konstitutionella och liberala systemet inom Europa. Ja, Frankrike var lugnt: hr Guizot och hr Duchatel regerade odeladt, sjeliva ledda af n konung, som var ett godt hufvud, en Voltairian, mild, förslagen, borgerlig i orlets fulla betydelse. Guizot upplöste eftervand den liberala alliansen med England ett rf från 1830 års revolution, och nirmade ig steg för steg emot priset af de största örödmjukelser, Europas trenne despotiska tormakter. Under tiden sågs hr Duchatel, nrikesministern, oaflätligt besticka sin lilla valmanskår, som ej bestod af mer än 240,000 lektorer, och hade redan nästan lyckats toppa den i sin ficka. Allt gick förträffigt. Det absolutistiska Enropa förlät, och Prankrike insomnade. Bourgeoisien, utleden på alla dessa uppresningar, som störde vandeln, och isynnerhet förskräckt öfver urbetaruppresningen i Lyon, så betydelseull och så botande, började andasut. Afärerna gingo lyckligt; de materiella intresena förblefvo 1 sin goda rätt och intogo örsta rummet i allas dagliga förehafvanden. ngenting saknades; icke ens skenet af friwet. Ty Ludvig var alltför fin, och sjelf borgare begrep han för väl bourgeoisiens ratur, alt han skulle haberöfvat densamma let oskadliga och likväl oundgängliga nöjet utt kunna få fritt och högljudt resonera om all ting. Och nu nedslog plötsligt likom ett åskslag från en klar himmel 1848 rs revolution öfver dessa goda borgares mufvuden. Och hvad var orsaken? Orsaken var den, att de socialistiska iderna icke hade upphört med sitt underjorliska arbete inom folket. Det är på samna sätt som kristendomen, denna rättvisans, emlikhetens och frihetens (för den himmelka menniskan) religion i forntiden, öfverygad om att nytt vin måste tappas på nya askor, vände sig icke till de mäktiga, till le lyckliga, till tidehvarfvets visa, utan till menniskor utan bildning, till de arma fatiga, till den plebjska hopen, till slafvarne, och uppmuntrande dem, frigörande dem geiom ordet, långsamt undergräfde och förtörde sjelfva grundvalarne för det antika amhället. Och på samma sätt uppträder ock den jordiska frihetens, rättvisans och emlikhetenvs nya socialistiska religion. Den vänder sig ock direkt och nästan uteslutanle till de stora massorna, dessa millioner rflösa, hvilka då de ha intet att förlora nen allt att vinna, ensamma kunna omfatta wenne med passion, ty hon lofvar dem frirörelse och räddning. Men liksom kristenlomen, denna demokratiens gudomliga reigion, ehuru vändande sig till massorna ikväl ofta tog sina lärare och sina vältalivaste apostlar ur kretsen af dessa privilerierade kaster, dem hon hotade att förstöra, å finner ock socialismen, denna demokra iens menskliga religion, sina varmaste och kickligaste försvarare inom bourgeoisien. Jag vill ej här tala hvarken om St. Simovismen eller om Fourierismen. De voro, om man så får säga, den förra en aristokraisk, katolsk upplaga, den sednare en borserlig upplaga af den socialistiska idn — våda två overkställbara utopier — af vigt ndast i det afseendet, att de voro de förta, som för den boksynta allmänheten gjorle begriplig den sociala frågans vigt, och ;enom sin lika glänsande och djupa som karpa kritik blottade de vidunderliga notägelserna i den nuvararande sociala organisationen, och gåfvo nådestöten åt de libeala statsckonomernas system. Men jag anser mig böra säga några ord om Baboeufs, Buonarottis och Cabits komnunism.?