Bref från en demokrat. Il. I mitt förra bref tror jag mig hafva visat huru teologerna hade fullkomligt rätt uti att icke älska revolutionens princip. Skall jag nu visa, att de priviligierade klasserna ha rätt då de hata denna princip? Men låtom oss ej tala för mycket illa om dessa klasser. Låtom oss fast hellre erkänna, att hvar och en af dem på sin tid gjort sig väl förtjent af menniskoslägtet. Var det icke adeln, som lade de första grunderna till friheten inom Europa? — visserligen en inskränkt, hopkrympt, torftig, genom privilegier vanhelgad frihet, och som oftast ur sitt sköte utstötte håde folket och bourgeoisien, men som i alla fall framkallade till lif i Europa de första rörelserna af ett ädelt oberoende gentemot enväldet, samt känslan af personlig värdighet. Har icke den engelska adeln skapat denna urgamla grundlag, hvilken så länge varit en ära för StorBritannien, denna Magna Charta, i hvars stiftande den ädelmodigt lät till och med borgarne deltaga? Och var det icke adeln, som i XVI:de århundradet inom en stor del af Europa uppträdde som en förkämpe för den stora kyrkliga reformen? I XVII:de seklet tog ju den franska adeln under sitt skydd dessa filosofiska och menniskoälskande ider, hvilka skulle förändra verldens gång. Och då det sednare blef fråga om att öfvergå från ord till handling, var det icke samma adel, som under den minnesvärda mnatten den 4 Augusti 1789 med egen hand sönderref sina diplomer och på frihetens altare uppoftrade sina privilegier? Och slutligen — liksom historiens genius hade velat, innan han för alltid aflägsnade denna fordom så stolta, så mäktiga klass, och som numera öfverallt befinner sig i själtåget, ännu en gång visa oss all den herrlighet, all den storhet, hvaraf den fordom var mäktig — ha vi ej nyligen sett den polska adeln, ?denna sista blomma på katolicismens stam?, som den så träffande blifvit benämnd af den ryska publicisten Alexander Hertzen, — ha vi ej sett den och se vi den icke ännu i dag uppoffra allt hvad för menniskan är mest dyrbart för att rädda fäderneslandet, samt öfverträffa allt hvad närvarande och förflutna tider kunna uppvisa af hängifvenhet, hjeltemod och själsstorhet? Ack, detta är det sista alskedet från en samhällsklass, som aldrig mer skall lefva upp igen. Frid öfver de döende, pris och heder åt hjeltarne! Och bourgeoisien sedan! Hvem var det väl, som skapade den moderna civilisatio nen om icke hon? Vetenskaperna, konsterna, industrien, hvilken ombildar och till en viss mån humaniserar jordklotets yta, handeln, som förenar nationerna och iderna, som emancipera menniskan på jorden — allt har utgått ifrån henne. Hvem var väl demokratiens förste kämpe inom Europa, hvem sönderbröt det trånga fängelse, hvaruti adelskasten höll fjettrad friheten, denna verldens själ, och hvem proklamerade vid ljudet af 1789 års stormklocka denna frihets gemensamhet för aila menniskor på jordens hela yta — var det icke ock, borgarne. Låtom oss alltså hedra bourgeoisien ! Men hvarföre stannade då dessa båda klasser, bourgeoisien och adeln, på halfva vägen efter att ha framgått på en så vacker bana. Ack, det var derföre, att samhällsklasser liksom individer ha hvar och en sitt naturliga mått af lif, af energi och ider, hvilket sedan det en gång väl blifvit uttömdt alldrig mera förnyas. Och ve den som öfverlefver sig sjelf, han blir nödvändigt reaktionär och konservativ. Han blickar ej mer in i framtiden, och han tror endast på det förflutna. Han känner sig sjelf dö och skulle vilja att hela verlden doge med honom. Så ser man en ung och frisinnad tänkare kasta sig in på den litterära banan. Han är full at passion och full af tro på lifvet. Ingenting synes honom för djerft, för stort, för fritt. Han skyr ingenting, hvarken fördomar eller hinder, han krossar allt. Käm pandet långt, ifrån att förmå honom rygga tillbaka, stärker tvärlom hans djerfhet. Andtligen är segren hans. Hans ideer blifva fagar för hela verlden. Han börjar hvila på sina lagrar. Men nu uppträder en yngre man, bemägtigar sig den förres ider, och full af samma ungdomliga djerfhet, som fordom hade drifvit den andre framåt och dragande konseqvensen af de principer, som denne uppställt, har han den dristigheten att gå om honom. Och så snart som den f. d. revolutionären blifvit en reaktionär, ropar han på gudlöshet, och då han icke känner sig nog stark att flyga, skulle han vilja klippa vingarne på