STOCKHOLM den 19 Okt. Uti den i Frankfurt utkommande franska tidningen PEurope läser man en ganska egendomlig ledande artikel rörande skandinaviska förhållanden, hvilka vi meddela, huf-: vudsakligen såsom ett nytt prof på huru : den skandinaviska frågan tilldragit sig och alltjemt sysselsätter Europas uppmärks het. Vi beklaga, att artikelns författare uraktlåtit att lemna någon motivering för sitt påstående, att en verklig förening mellan de tre rikena icke kan ega rum under konstitutionelt monarkiska, utan endast under republikanska former. Artikeln har följande lydelse: Det är icke vår vana att ömka oss öfver prinserd och suveräners öden; men då vise em däraktigt löpa sin undergång till mötes, kunna vi icke afhålla oss från attgifva dem råd, som ega den dubbla förtjensten att komma i rättan tid och vara oegennyttiga. Sålunda hafva vi precist förutsagt konung Kristian IX de svårigheter, hvaruti han just nu befinner sig, och hvilka skola småningom ökas och strypa honom i en cirkel af jern. I sanning, Kristian IX ger oss nya anledningar att sakna Fredrik VII, vi som dock icke kunna skryta med någon synnerlig känslosamhet i detta afseende. Fredrik VII hade funnit en radikal och energisk lösning af dessa hinder, hvilka skapades fom hr Bismarcks växande ärelystnad. Föga bekymrad om sin krona, men framförallt tänkande på danska folkets ära, hade han förklarat, att han om så behöfdes ämnade proklamera republiken. Denna hotelse — 4 det var en sådan — skulle han hafva verkställt under nuvarande förhållanden, om icke döden plötsligt ryckt honom bort. Suveräner, som kunna nedstiga från tronen, för att proklamera folkstyrelse, böra icke lefva länge, tyckes det, och ingen tän ker mindre på att följa Fredrik VII:s exempel än hans efterträdare. Kristian IX är en praktisk monark; han har inlåtit sig i krig, under förtröstan på vestmakternas bistånd, och då allt hopp från detta håll var förbi, har han ingått på prelimivärer till en fred, som blir tryckande endast för hans eget folk. Sorgen skall stanna qvar länge inom familjerna; skatterna skola tredubblas, nationalandan förödmjukas och danska monarkien skall öfverhufvud un dergå en betydlig förminskning. Men bättre ett litet konungadöme och en blygsam krona än ingenting alls. Och Kristian är belåten som en filosof. God familjefader tänker han på att väl placera sina barn. Ryssland är förhatligt för Danmark, men den presumtive storfursten tronföljaren är ett godt parti och prinsessan Dagmar blir ryck furstinna. Det är icke precist någon skicklig politik, men måste man icke tänka något på det solida? Och då han icke kan för sin son erhålla konungens af Sverge dotter, måste han hoppas att med hr Bismarcks hjelp lyckas finna någon annan lika förmånlig förbindelse. Hvad blir det under tiden af danska folket? Naturligtvis gör det sina betraktelser, och de äro föga tröstande. Förödmjukadt, förkrossadt, besegradt, känner det ingen utomordentlig välvilja för en suverän, som så komprometterat sig, utan erfar en stark och berättigad oro för framtiden. Uti denna belägenhet, tänker det på en skandinavisk förening, och resultatet af dess funderingar skulle kunna blifva mindre angenämt för Kristian IX. Vi skulle för vår del föredragit, att danska folket, enligt den så plötsligt aflidne konungens exempel, allvarsamt tänkt på republiken. Det vore enda medlet att reparera dess nya olyckor; det vore också det enda att skyndsamt gå framåt på den väg, der dess nationella oberoende kunde finna goda garantier för framtiden. Huru liten än danska republiken skulle blifvit, skulle den dock varit ett föredöme och en nyttig lärdom. Vi skulle framför allt velat, att Kristian IX haft styrka och storhet att sjelf proklamera den. Men deraf blir ingenting, och konungen af Danmark synes snarare sjelf vilja sluta sig till den skandinaviska idn, ehuru hans familjeförbindelse med Ryssland just icke utgör någon underpant på hans uppriktighet i detta hänseende. Emellertid kunna vi icke tänka oss Skandinaviens framtid annorlunda än förmedelst republiken. Visserligen kan ett förbund komma till stånd mellan Sverge och Danmark vid ett bestämdt ögonblick och mot en främmande invasion. Men detta vill icke folket, som icke ser någon lösning af problemet annat än genom en republikansk federation. Till och med en union mellan de tre konungarikena under en konstitutionel monark skulle icke förverkliga dess förhoppningar, och vi skola i händelse af behof bevisa det. Sådan är den ställning konung Kristian IX sjelf skapat åt sig. Hotad inifrån af en mer eller mindre aflägsen rörelse, som skulle sätta hans krona på spel, kan han icke undkomma den på annat sätt än att med hull och hår kasta sig i armarne på den skandinaviska unionen, som förr eller sednare skulle försätta honom i samma predikament som de österrikiska erkehertigarne i det nya italien. Inför detta alternativ återstår honom intet annat än att proklamera republiken, och om vi råda honom dertill, så är det derföre att vi icke inse, huru han på annat sätt skall kunna bevara en krona, hvarvid han håller så fast. Till och med försöket att