begrepp, nemligen brottslingens inspärrande i lifstidsföngelse. Så snart det blir möjligt att öfverbevise samhället om att straffaustalterna förbindrs de värsta förbrytares flykt, att en s-dlig uppfostrande och mensklig fångtukt till och med förmår att stämma mördaren till upp riktig ånger och inre omvändelse, mäste dödsstraffet förlora sitt sista stöd. Det är således klart, att dödsstraffets afskaffande står i närmaste sammanhang med ltängel. sernas förbättrande. Och historiskt tugei finna vi också såsom Beccaries samtida aen ädlmenniskovännen Howard, hvars oegennyttiga och outtröttliga sträfvande riktades på förbättring af fångvården. Allteftersom man varit i stånd att på ett bättre sätt tillJämpa fängelsestruffen, har afrältningarnes antal aftagit. Man må emellertid icke inbilla sig, att, äfven om våra fängelser erbjöde alla möjliga garantier för säker:et och god ordning, ingen skulle återstå som försvarade dödsstraffet. Tyvärr dö de aldrig ut, som sätta ein sto!thet utiatt hänga fast vid längesedan ötvergifna villfarelser, eiler som berömma sig af att de icke låta öfverbevisa sig, anseende för ett bevis på styrka, att de kunna motstå sanningen. Om icke pinbänken redan vore afskuffid, skulle den ännu i dag icke sakna försvarare. Nu för tiden träffar man ofta sådana, som söka ställa vacklande statsinvsti utioner och ohållbara påståenden under trons och religionens beskydd. Det är ett icke ringa antal teologer, sor: emot Beccaria påstått, att dödsstraffet är en af Gud uti gamla testamentet förordnad nödvändighet, och att äfven kristendomen har anförtrott eller öfverantvardat bödelsvärdet åt öfverheten. Men den som i den ursprungliga kristendomen, innan de. ännu förstenats till en statskyrka, finner det renuste vittnesbörd om den forukristna läran, skulle dock icke glömma, att de första kyrkofäderna ansågo hvarje blodsutgjutelse stridande mot den gudomliga viljan, som är mäktig i kärleken. Nu synas de emot många teologer sluta sig till den mosaiska vedergällningslagen. Den gamla hedniska tisen förbannade den lifdömde förbrytaren och prisgaf honom åt gudarnes hämnd. Då innebar dödsstraffet, att den fullständigaste tillintetgörelse drabbade brottslingen, emedan hans brott icke kunde försonas. Om man än häruti ser förflutna årtusendens förfärliga råhet och den makt religionen egde öfver menniskornas inbillningskratt, , åste man dock på samma gång erkänna, att de gamles föreställningar här skapat en gtorartad bild af den gudomliga hämnden. Men för den mera finkänslige är det deremot nästan obegripligt, att man ledsagar mördaren till afrättsplatsen med den korsfästes bild, g nom andligt tilltal förmär honom till ångr, offentligen försonar honom med Gud och derpå, sedan han till belöning tör sin botfärdighet fått löfte om paradiset, hugger hufvudet af honom. Det är i sanning en fruktansvärd motsägelse och en iörlärlig åta: genom prestens mun i Guds naren kunna honom syndernas förlåtelse och likväl uppoffra honom, som är benådad af Gud, åt den menskliga oförsonligheten. Till och med forntidens hedniska saga lät modermördaren, hvars brott gudarne utplånvat, återvända i sin systers armar och till den frid med menniskorna, hvarifrån Erinnyerna förjagat honom. Sedan Beccarias dagar har striden om dödsstraffet förblifvit stående inom hufvudsakligen samma gränser. Det var blott ett enstaka moment, som först eednare iramhölls i hela sin betydelse; afseenudet på att den mensklig lagskipningen, som dock vet att den kan fela, aldrig borde afskära sig sjelf möjligheten ätt sednare, om sanningen kommer i dagen, åter godtgöra sitt fel. Vi förfäras öfver antalet al de oss bekanta juridiska mord; vi våga knappast tänka på de processer, i hvilka man med sannolikhet anar ett misstag på de dömandes sida. Visser-: ligen bör icke möjligheten att misstaga s afhålla oss från uttörande af det vi finn vara rätt. Men hvad menskligheten skulle akta sig för, hvad värt samvete måste nedlägga protest emot, är watt vi egenmäktigt göra det omöjligt för oss att sedan ränta de misstag vi möjligen uppdaga. Man må icke tro, ait det nu för tiden är så särdeles sällsynt, att oskyldiga fällas på grund af misstag, som äfven den bäste och samvetsgrannaste domare icke kan undgå. Begagnas ej lagskipningen såsom medel till sjelfmord, om en bypokondrisk menniska genom en osannfärdig bekännelse låter döma sig till döden? (Forts.) c od u Tunrnlk frön Crn das