kunde erbjuda, allt detta har redan dag för dag blifvit beskrifvet i våra spalter; men då vi läsa berättelserna derom, borde vi ock taga i betraktande den folkanda, som uppenbarade sig i ett så hjertiligt välkomnude. Icke blott af konungar och prinsar, uten ock af landets hela befolkning — icke blott i Danmark utan ock i Sverge ha de höga resande blifvit emottagna med en grad at hjertlighet, som intet afseende på politiska betänkligheter fick störa. Prinsessan af Wules är en dansk dam, och alliansen emellan Englands och Danmarks konungahus är af den mest intima art; men dunskarne befinna sig emellertid i stort betryck, och de kunde ha varit ursäktade om de troit, ehuruvär en sådan tro vore oriktig, att deras olycka kunde ha förekommits enom vårt lands blotia vilja. I alla hänelser räknade de sannolikt på mer understöd af oss än e erhöllo, och svikna förhoppningar sf denna art, ehuru oundvikliga, qverlemna alltid en viss förtrytelse. Men ingen dylik känsla störde det vålkomnande, som mötte prinsen och prinsessan. Om genom Englands vapen hertigdömena verkligen hade blifvit bevarade åt Dunmark, skulle man icke der kunnat visa sina höga gäster en större eller mera förbindlig gästtrihet, under det Sverge, som hade mindre anledning till dylika demonstrationer, var lika villigt häruti. Fortsättningen af fursteparets resa från Köpenhamn till Stockholm föranledde i sjelfva verket en utomordentlig opiuionsyttring från svensk sida, och vi skulle vara mindre känsliga än engelsmän anses vara; om vi icke erkände och värderade en så vänlig stämning från en så ädel och utmärkt nations sida. Sverge föranleddes icke till dessa hjertliga vänskapsyttringar genom några anspråk af en nyligen knuten giftermålsallians, ej heller förefinnas emellan detta land och Evgland samma traditionella förbindelser, som förena oss med Danmark. Man kunde tänka sig, att det nuvarande Sverge i sin smak och sina tendenser snårare vore franskt än engelskt; men detta kungliga besök har ådagalagt, att frändskap i stam och karakter öfverväger undra inflytelser, samt att i fråga om nationella sympatier nordens män ännu äro norrmanner. Sverge räckte enst handen åt Danmark för alt välkomna ngland, och den önskan som inom alla folkklasser visades att vinna engelsmännens vänskap har varit lika märklig som smickrande. Den var så mycket mera anmärkningsvärd, som den ej var föranledd af yttre förhållanden, hvilka för närvarande, ehuru vänskapliga, emellan de båda länderna icke haft ull följd något synnerligt praktiskt närmande. Den politiska gemenskapen ärj nu mindre än den var för tvenne sekler tillbaka, handelsförbindelserna jemförelsevis : ringa och de sociala ännu ringare. Icke ens vår nations passion för resor förmår synnerligt många engelsmän att fara till verge, lika litet som svenska jagtens stora retelser locka många britiska jägare attöfverfara Nordsjön. Sverge är troligen mindre kändt för oss än Spanien, och dock fanns det tider då sjelfva Spanien var af mindre vigt för Europa och för England, : än detta så föga fruktbara Svea land. Om det som händt en gång förut, ännu en gång kan inträffa, så kunna vi ännu få se Europas öden ledas af svenskarne. Tvänne gånger har detta varit fallet, ena gången under Gustaf Adolf, andra gången under Carl Xl, och om Carl Gustafs litstid hade blifvit förlängd, så är det möjligt, att ännu ytterligare en sådan period hade inträffat. et har på sednare tider talats föga om Sverge, men vid det stora europeiska landskiftet år 1648 var det en af de utskiftande makterna. Vid Trippelalliansens afslutande hade Sverge lika mycket att säga som EngJand och på den: tiden öfverglänste dess militära rykte de flesta andra staters, Tilläfventyrs var det åtankan på dessa traditioner jemte andra skäl, som gjorde, att Sverges rätt att deltäga i Wienkongressen 1815 erkändes, men för hvarje tänkande läsare torde det vara klart, att den nation, som nu på ett så bjertligt sätt uttrycker sin välvilja emot England är ett folk, hvars allians har varit värdefull i fordna tider och måhända kan blifva det i kommande. Vi lefva i tider då internationella bekantskaper kunna bli af mycken nytta. Vi vilja ej härmed säga, att populära -sympatier väga mer än politiska allianser, utan blott, att ett folk sådant som det engelska hår makt att åstadkomma mycket, oberoende af alla slags politiska förhandlingar. Vi ega i ötverllöd vad som de flesta andra länder sakna — kapitaler. Vi ha godt om penningar och vi äro äfven villiga att ke ut dem eller placera dem. Visa oss ett and med förvånande naturskönheter, intressanta egendomhgheter, inbjudande jagtmarker samt en angenäm befolkning, och vårt guld skall i strömmar ditlyta. Visa oss vidare ett land med grufvor, mineralier eller andra rikedomskällor, och vi skola nog finna medel, hvarigenom denna rikedom må kunna tillgodogöras. Någonting dylikt anse vi böra kunna följa af den stämning, som svenskarne visat under detta kungliga besök. Vid sina furstliga gästers emottagande ådagalade de öppet sina känslor, och det är just sådant, som vinner engelsmäns bjertan. Måhända äro vii allmänhet en smula orimliga i våra anspråk tom resande, men med höflighet och välvilja vinner man oss alltid, och detta är hvad vi nu lärt att räkna på i Sverge. Låt det icke bli sagdt, att folksympatier ingenting ha att betyaa derföre att de numera ej längre erkännas såsom skäl att börja krig. Vi började ej krig för Danmarks -kull, men om danskarne ville närmare eftersinna, skulle de inse, att vi för dem gjort allt med undantag af krig. Då frågan om hertig ömena först uppställdes i anledning af kronedigheten, voro vi beredda att vidhålla 1852 irs traktat — i sjelfva verket mera beredda in någon annan makt. Då tvisten bröt ut, ittalade vi vår opinion om rättsirågan, och i gåfvo Danmark råd, hvilka, i fall de hade litvit följda, skuile ha mildratresultaterna f striden. Vi gjorde danskarne den ena jensien efter den andra under kampens olika iften, och ehuru icke något parti inom