en militere Ma som fra Bohuslzen og andre vestlige Provindser i Nödsfald kunde faa Ordre til at gjöre en Tour over til Norge. Man vil og vide, at Anstalter ere föiede ved Svinesund, som giver Formodning om, at man aner Muligheden af saadant. — — Aviserne bebude som hörende til Kongens Fölge general Björnstjerna og Admiral Cederström, to Ulykkesfugle, som ikke har vaeret i Norge siden Stilstanden 1814, da de hver paa sin Maade ner hadde styrtet Landet i Fordiervelse. Den 6 Aug. tillägger han: Skal jeg dömme fra mig selv, er der ved det Passerede festet en Braad saa dybt ind i de sedleste Normends Hjerter, at det vii koste Möie at udrive den. — De svenske Soldater havde virkelig skarpe Patroner. Arenfeldt gik i den Anledning op til Statholderen eller General Posse, og androg i sit og sine Medcommanderendes avn, hvorledes det kunde afstedkomme Uorden er, for hvilke han og hans Landsmseend ikke kunde vere ansvarlige, hvorfor de samtlige bad sig entledigede fra Commandoen, hvis ikke heri skete Forandring. De skarpe Patroner bleve da afleverede paa Festningen. Tavast troedes udseet til at aflöse Sandels, om ubetinget, eller blot for de Tilfelde, at Sandels fandtes for svag til at holde Justits blandt Oprörerne, veed man ikke. Och den 4 Nov. 1821: Det var Syvaarsdagen fra Norge og Sverri forenedes. Idag et Åar vilde jeg takket Gud derfor af mit Hjertes Fylde, men efter hvad der ert skeet i dette Aar, kunde jeg ikke. Jeg ser Mörke for mig, som Schultz og flere saa i selve Foreningens Dage, og jeg venter ikke at opleve den Dag, da det adspredes. Olaf Vinje, den bekante redaktören af veckobladet Dölen? och författaren af A Norsemans Views of Britain an the British, hvilka vyer så grundligt förargade det gamla Epglands sjelfkära och uti egen inbillning oötverträ!fliga öboer, har uti en detta är utgifven diktsamling åter presterat ett utmärkt arbete. Om det vore vår mening att inlåta oss på en formlig och uttömmande recension af denna samling, i stället för en anmälan rätt och slätt, kunde det blifva en preliminär fråga att afgöra, om hon bör betraktas ur öfvervägande filologisk eller estetisk synpunkt. Gifvet och obestridligt är, att hr Vinjes diktsamling utgör ett moment i den propaganda, som afser att gifva Norges folk ett eget litteraturspråk i ersättving för det under den långvariga politiska föreningen med Danmark införda danska. Men lika obestridligt är, alt för förf. visst ej diktandet är blott ett medel för ett yttre ändamål, att han fastmer deruti funnit sin rätta bana, såsom bland annat just denna samling visar. Bland estetiska dogmer, som ofta blifvit ytterst tanklöst uppfattade, är den om förkastligheten af s. k. tendenspoesi. Den delar lott med dogmer i allmänhet ej blott uti detta hänseende, utan ock så till vida, att den tråkar ut tänkande menniskor derigenom, att den oupphörligt och med så mycken pretention upprepas — en ljudande malm och en klingande bjellra. Då man vill ur dikten landsförvisa tendens, yrkar man i sjelfva verket en absurditet. Ty, an tale så mycket man vill om menniskans estetiska förmåga, så är hon dock, såsom producerande, ingenting annat än den prak tiska förmågan, och att neka denna i detta mer än i andra fall att ega syftemål, tenenser, är oförnuft. Frågan är blott, om denna tendens är sådan, att hon för det första kan komma i ett befruktande förhålande till den skapande fantasien, och för et andra verkligen gör det; om med anra ord tendensen kan blifva och blir inarbetad i dikten, i stället för att träda omedelbart, det vill säga prosaiskt, fram ur den poetiska formen, som då ej är form, utan blott en lös, yttre klädnad. Saken är för öfrigt den, att den så ofta missförstådda estetiska satsen nog drabbar en sådan tenenspoesi, som t. ex. förra århundradets lärodikt; men den har redan hos en del eftersägare, som tagit molnet för Juno, en fras i stället för tanken, fått en af upphotsmännen aldrig anad utsträckning. Det vasi-estetiska bönhaseri, som alltid är på jugt efter ?tendens? i poesien, såsom en oloflig handtering, är i sjelfva verket en mycket tråkig företeelse, och skulle vara det än mer — om det ej lycktigtvis stundom visade sig i en ganska löjtig skepnad. Detta vare sagdt reservationsvis, då det kan tyckas som skulle vi till en del karakieriserat hr Vivjes dikter såsom tendenspoesi, utan att på minsta vis — såsom mången lärer fordra — dermed ock öfver dem bryta stafven. Visserligen är det i en ganska oegentlig mening, de så kunna beteckas: förf. uppträder ej för att teoretiskt ådagalägga riktigheten af sina åsigter i den brännande språklrågan, utan han löser sitt problem praktiskt genom att dikta på folkets språk, dymedelst visande att det ej är rått och obeqvämt för sånggudinnornas dyrkare. Men vi äro ej fullt säkra på, att ej äfven detta syfte fördömes af dem som jaga den fogelfria tendensen. Derföre har man inlagt en reservation till den kraft och verkan, den hafva kan. Språket i denna diktsamling är ej alltigenom ett och detsamma, utan finner man här — som förf. i sitt företal anmärker — i sjelfva verket tre språkformer, nemligen: först vanligt bokspråk, vidare ett ölvergångsspråk och slutligen det, som jag kallar norska, men många andra kalla Dölemaal.? En dansk kritiker har om samlingen i det bela fällt det omdömet, att alla de på danska skrifna dikterna äro underhaltiga, deremot de på folkspråket affattade förträffliga. Ett mera obetingadt erkännande af det berättigade i författarens bemödande att söka höja det språk, som lefver på folkets läppar, till litteraturspråk, och sålunda slå en bro öfver den klyfta, ljer de bildade från den stora mängden, lärer svårligen för närvarande kunna begäras. f 1 Utländsk litteratur. Jerusalem und das heilige Land. FPilgerbuch nach Palästina, Syrien und Egypten, von D:r Sepp. Zaweiter Band, Schafthaussen 1864. Härmed är ett stort verk afslutadt, rikt tll stt innehåll och med nraktfull utstvr