STOCKHOLM den 15 Okt. Danska tidningen Dagbladet har börjat en artikelserie med öfverskriften Fredslutet och arfsföljden, hvilken synes komma att bli af högst märklig beskaffenhet, då tendensen synes vara att ådagalägga, att då Londontraktaten sönderslitits och danska monarkiens integritet blifvit kränkt och öfvergifven, faller i och med detsamma den arfföljd som bestämmes i Londontraktaten och hvars enda syftemål var att sammanhålla hela monarkien. Den första artikeln i ämnet inledes sålunda: ?Såframt man vid den slutliga freden håller fast vid den i konventionen af den 1 Augusti fastställda grund — och derom synes tyvärr icke något tvifvel kunna uppstå — så skall derigenom inseglet tryckas på danska monarkiens upplösning. Det inbegrepp af länder, som sedan 1814 utgjort danska staten, skall då icke längre finnas till; det skall söndersplittras i tvenne delar, af hvilka konungariket bevarar sin sjelfständighet och sin fria rätt att sjelf bestämma om sitt öde, medan de tre lösryckta hertigdömenas framtid och inre ordning prisgifvas åt de tyska stormakternas och måhända äfven förbundets vilja. Tanken har svårt att fatta alla konseqvenserna af en så sorglig händelse, den förmår blott efterhand och gradvis föreställa sig följderna deraf i olika riktningar, och det är ett pinsamt, mycket pinsamt arbete att sålunda förbereda sig på det hårda slag, som förestår. En af det blifvande fredsslutets betydelsefullaste verkningar synes hittills icke blifvit tillräckligt uppmärksammad, nemligen dess inflytande på det under åren 1851— 1853 åvägabragta ordnande af danska arfsföljden, hvilket just var på det allra innerligasta förbundet med upprätthållandet af monarkiens integritet. Successionslagen af den 31 Juli 1853 intager en ganska egendomlig plats i raden af de lagar, som utkommit efter det grundlagen trädde i verksamhet. Den börjar icke såsom våra öfriga lagar med inledningsorden: Riksdagen har beslutit och Vi med Vårt samtycke stadfästat följande Jag?. Den har öfverhufvud icke i sitt nuvarande skick varit riksdagen förelagd, men den är en af konungen på ett särdeles högtidligt sätt (med arfprinsens och samtliga ministrarnes underskrifter) utfärdad statshandling, som stödjer sig på en hel rad af föregående akter, af hvilka danska riksdagens samtycke till beslutet af den 24 Juni 1853 utgör en enstaka länk. Denna lag inleddes med en utförlig utveckling af de grunder och afsigter, som bestämt konungen att träffa den anordning, hvarom lagens dispositiva del innehåller de nödiga föreskrifterna. Denna utveckling, som är af stort intresse, förbinder på det allra bestämdaste och med största eftertryck hela den nya successionsordningen med upprätthållandet af danska monarkien i dess fulla integritet. Efter att hafva citerat innehållet at denna statsakt gör Dagbladet följande konklusion: Häraf framgår tillräckligt tydligt, huru noga denna Tronföljdslag för den samlade danska monarkien? sammanhänger med integritetens bevarande. Monarkiens bibehål-. lande i oförminskadt omfång är ända igenom förutsättning, grund och föremål; tronföljdslagen förkunnar sig sjelf uttryckligen såsom ett medel? till genomförandet af den ?hufvudgrundsats?, som blifvit till konung Fredrik VII öfverantvardad från hans förfäder såsom ett af hufvudföremålen för de danska konungarnes regering, nemligen att de länder, som lyda under danska konungens spira, icke må delas eller skiljas från hvearandra?; Den förutsättning, som sålunda låg till grund för lagen om tronföljden och som kan spåras tillbaka genom hela den långa raden af förberedande statshandlingar, ända till Londonprotokolletafden 2 Augusti 1850, har emellertid aldrig inträdt. Prins Kristian af Danmark blef icke vid konung Fredrik den sjundes död erkänd såsom hans efterträdare på danska tronen. Han utropades såsom Kristian den nionde, han tillträdde regeringen i kraft af en från dansk synpunkt obestridlig, för alla monarkiens delar gällande? successionslag, han mottog hyllningseden af undersåtarne i alla landsdelar, och han erkändes såsom monarkiens laglige suverän af de flesta europeiska stater. Men för de tvenne tyska hertigdömena erkändes han icke af et statssamfund, hvartill de höra; tyska förbundsdagen vägrade att erkänna giltigheten af hans arfsrätt till Holstein och Lanenburg, nekade att i sitt sköte mottaga hans sändebud och förklarade sig ämna: sjelf afgöra frågan om arfsföljden i dessa förbundsländer. Denna invändning, som saknade grund i förbundets lagar, kunde emellertid ännu icke göra något intrång i hvad som utgjorde dansk statsrätt. Under Londonkonferensen såg det en tid ut, som om monarkiens integritet skulle komma att uppgifvas och en uppgörelse af stridsfrågan åvägabringas genom delning af Slesvig ; men denna lösning misslyckades och danska regeringen intog åter sin formella ståndpunkt — på Londontraktatens oeh successionslagens grund. Men nu bestämmer art, 1 uti fredsprelirinärerna, att konungen af Danmark afstår alla sina rättigheter på Slesvig, Holsein och Lauenburg till förmån för kejsaren af Österrike och konungen af Preussen; och om detta aftal fullbordas vid den förestående freden, så är i och med detsamma monarkien sprängd, integriteten bruten. Londontraktaten har då brustit just oja, ögonblick, då dess verksamhet skulle börja, och det har då gått med den så som man förutspådde på riksdagen: 7?i detta ögonblick hafva vi understöd af makterna, och med detta understöd kan monarkien bestå, CR lana dag fartfar men då det upphör.