turen, som regeringen föreslagit. En af Beccarias motståndare trodde sig till och med hafva lemnat bevis för, att torluren var en ?välgerning? — emedan den misstänkte, som bestod densamma, derigenom kunde bevisa sin oskuld. Först den franska revolutionen och dess inflytande på sednare lagstiftningar gjorde slut på det pinliga förhöret. Vi förlbigå derför allt hvad Beccaria yttrade emot dess användande. Enligt alla tänkande och kännande menniskors omdöme, hade det år 1764 erhållit sin dödsdom. Tyvärr voro de lärda juristerna på domaresätena vanligen de sista att glädja sig öfver ett framsteg, som ökade deras ?arbetsbördat genom en undersökning. Vid sidan af pinbänken florerade yppigt de hårdaste kroppsliga straff, brivonmärkninBrr och pinlica afrättnivgar. Man behöfrer lott läsa dödsdomen ölver Damiens, som fälldes i Paris 1757, emedan han försökt att mörda Ludvig den femtonde med en pennknif, för att få en föreställning om hvad som kunde ske för hundra är sedan. Au rådbråkas, brännas eller hängas skulle vara ett nöje i jemförelse med den dödsdom som drabbade en menniska, hvilken vi nu för tiden skulle öfverlemna till en asyl för sinnessjuka. Den lydde så, att först skulle handen, som varit lyftad mot konungen, brännas; derefter skulle hans kött sönderslitas med glödande tänger; i såren skulle hällas kokande beck, och slutligen skulle kroppen långsamt sönderslitas af fyra hästar — en dödsdom, hvars utförande räckte nära fem qvars timma. För att inbespara betalning till bödeln, fritog sig den välvisa regeringen från att sjelt öfverlaga de dömdes afrättning, utan rog i detta afseende vexlar på den privata välgörenheten och den enskilda patriotismen. Året innan Beccarias skrift utkom, hade i Lombardiet blifvit offeniliggjorda namnen på 65 personer, som hvar och en hade rättighet att slå ihjäl. Ända till är 1789 hade franska finansembetsmän tillåtelse att på det formvidrigaste sätt och utan möjlighet att appellera, bestraffa smuggling af salt och tobak med galge och hjul. Dä gällde ännu hvad madame de Sevigne yttrat: ?Nos paysans ne se lassent pas de se faire pendre?. Under de tio åren mellan 1760 och 1770 afrättades endast i staden Lyon 102 brottslingar; vid domstolarne i de kringliggande orterna Dijon, Valence, Aix, Greuoble och Chambery afkunnades 1100 dödsdomar. — Alla dessa fakta förslogo emellertid icke att väcka samtidens sympati. Hvad man stötte sig på, var de ofta återkommande fall, då det sednare visade sig, att domaren öfverilat sig vid afkunnandet af en dödsdom, och att det varit en oskyldig som bl tad. — Isynnerhet var det tvenne jurvidi mord, som för hundra år sedan i hög rad väckte alla bildades a!sky. 1Toulouse ede Jean Calas blifvit oskyldigt anklagad för mord, underkastad pinligt förhör och å ett barbariskt sätt afrättad; kort derefter lef Sirven oskyldigt dömd till döden. På Voltaires begäran underkastades processen mot Calas en revision och den afrättades oskuld bevisades på laglig väg. Just dessa omständigheter gynnade mottagandet af Becearias box. Allt var förberedt för emottagandet af de tankar han förkunnade. Ehuru an uttalade sanningar, som verkade långt bortom hans århundrade, må man dock icke, vid undersökande af deras värde, alldeles lemna tidsförhållandena ur sigt: ; utan dem skulle vi ieke heller kunna förklara skälet till att en skrift, som för hundra år sedan väckte ett så olantligt uppseende, nu blott är känd af de lärde. b aria hade icke ens för afsigt att företrädesvis tilltala massorna eller de allmänt bildade klassernas öfvertygelse. Man har tadlat hans skrifsätt, såsom på enskilda ställen dunkelt och svårt att förstå; sjelf ställde han också stilens värdighet och konstrikhet högre än det, som förstås lätt och I af alla. Men likväl är det ingen öfverdrift, om man påstår, att inom hela rätsoch statsvetenskapens område icke kan framtes ett liknande exempel på den hastiga verkan och vidsträckta spricnivg, som Beccarias bok erhöll. För öfrigt bekräftades vid detta tillfälle den gamla er!arenheten, att de som utgöra en stor mans omgifning, äro de sista att erkänna hans förtjenster. Medan Catharine af Ryssland, konungen af Neapel och flera tyska furstar yttrade sin beundran för författaren, medan man i Bern lät slå en guldmedalj till bans ära, lade Milano föga märke till sin berömde son. Sina häftigaste motståndare fann Beccaria i början på italiensk botten. På uppmaning af venetianska republiken skref Fachinei, bördig från Corfu, en motskrilt,full af otidiga skällsord och hbegabbelser, hvvruti Beccaria bland annat beskylldes för ?dumma misstag, fanatiskt bedrägeri, raseri, tygellöst spe, giftig bitterhet, trolöst hyckleri, sofismer, motsägelser och mycket annat?. Om man i denna stil anar en förkättrande prestmans zelotiska ifver, tager man icke miste. I verkligheten var Angelo Fachinci en from broder, en munk från Vallombrosa. Enligt hvad han försäkrade, var Beccarias bok utgången från mörkrets djnpaste afgrund, dikterad af statsfarliga grundsatser och af fiendskap mot kyrkan?, Hade Beccaria, då han författade sitt arbete, varit på venetiansk botten, så hade han sannoikt fått göra bekantskap med blykamrarne; ty icke blott dödsstraffet, utan äfven den hemliga proceduren, angilvaresystemet och de hemliga spionerna — saker, som Beccaria äfven vågat angripa — ansågo denna I AAA HO