till ger anledning, åtminstone har lagens bokstaf för sig. Vi se egentligen icke nå got tvingande skäl hvarföre alyttrandet af tillagad mat samt af icke sprithaltiga dryckesvaror, då de förtäras på sjelfva försäljnivgsstället, skola behöfva vara underkastade några andra lagstadganden än dem som gälla för utöfningen af handelsrörelse i allmänhet. De undantagslagar, som äro stiftade för värdshusrörelse i egentlig mening, ha sin grund i den dermed förknippade utskänkningen af spritdrycker, de oordningar hvilka deraf kunna härflyta samt den särskilda inkomst statsmakterna ansett sig böra draga af en handtering, som man utan tvekan ansett sig kunna betunga med dryga afgifter, emedan man funnit det nyttigt om derigenom antalet af och omsättningen på sådana ställen inskränktes. Intetdera af dessa skäl till en undantagslagstiftning gäller med afseende å nykterhetsvärdshusen. Vi känna icke huruvida några sådana ännu finnas härstädes, hvilka åtnjuta understöd af kommunen, men vi veta med visshet, att en tid funnits, då särskilda uppoffringar gjordes å det allmännas sida för att ästadkomma sådana spisqvarter der spritdrycker icke tillhandahollös. Det stora antal krogar, som fanns på den tiden, och vanan att besöka dem, gjorde det svårt för de s. k. nykterhetsvärdshusen att bära sig. Numera, sedan bränvinsutskänkningen blitvit så drygt beskattad och utskänkningsställenas antal inskränkt, synes hållandet af nykterhetsvärdshus ha blifvit en mera lönande rörelse, ty man har sett ett icke obetydligt antal sådana uppstå. Samma skäl, som en gång föranledde deras understödjande från det allmännas sida, göra det otvifvelaktigt önskvärdt att deras antal må så mycket som möjligt tilväxa, och då tillgången i detta såsom i alla andra fall regleras af behofvet allra bäst om näringen lemnas fri, så vore det utan tvifvel mest önskvärdt, att icke några undantagsstadganden för detta näringsfång ifrågakomme. Men då, såsom vi nämnt, åbjudandet af sådana kan anses ha lagens Bokstaf för sig, torde det icke vara ur vägen att egna någon uppmärksamhet åt öfverståthällareembetets — förslag i ämnet. Detta har i vår tanke en och annan ganska betänklig punkt. Den vigtiga grundsatsen, att medborgaren skull vara underkastad lag, men icke godtycke, är i detta förslag alldeles åsidosatt. De! åsyftar bland annat meddelandet åt poliskammaren af rätt att utfärda betyg derom huruvida person, som önskar utöfva ifrågavarande näringsfång, dertill kan anses lämplig?. Det är visserligen sant, att här afses uppställandet af undantagsstadganden, men då fråga är om en i och för sig oskadlig rörelse?, såsom det heter i civilministerns cirkuiär i ämnet, synes det dock gå nog längt i afvikandet från hufvudgrundsatserna i den allmänna näringslagstiftningen, att man vill i stället för bestämda föreskritter, som gälla lika för alla, sätta en administrativ myndighets tycke och smak, dess lynne för dagen, dess personliga sympatier eller antipatier. Den ifrågasatta bestämmelsen om betyg rörande förmåga att försvarligt räkna och skrifva?, skulle utan tvifvel numera taga sig något löjligt ut, sedan den allmänna näringsförfattningen icke längre fordrar nå got sädant kunskapsbetyg af dem, som ämna edrifva de mest storartade affärer. För öfrigt tro vi, rent ut sagdt, att ett nykterhetsvärdshus Kan blifva skött på fullt nöjaktigt sätt äfven om värden eller värdinnan skulle råka till att icke vara skrifkunnig, och om han eller hon icke kan räkna tillräckligt för att göra upp med sina kunder, må det blifva hans eller hennes egen risk. Allvarsammare äro de inkast, som kunna göras emot den i andra punkten af öfverståthållareembetets förslag ifrågasatta pröfningsrätt för polismakten i afseende ålokalernas beskaffenhet och läge. Vi veta, att något dylikt nyligen blitvit påbjudet rörande utskänkningslokalerna i hufvudstaden. Vi tycka icke om att se någon sättas utom lagen och i stället göras till föremål för godtycke; men bränvinsutskänkarne äro nu en gäng af statsmakterna i viss mån I ID Mm A o— mm —mm ss. pr ifna till pris i detta afseende och beskaf-? enheten af deras handtering må nu, såvidt d den kan, tjena till ursäkt härför ; men detta? innefattar icke något skäl hvarföre idkarne? af Poskadliga? näringsfång skola göras tilll! föremål för polisgodtycke. Man inser lätt? hvilka ymniga anledningar till chikaner,? ill trakasseringar, slutligen till bestickningar, ) hvilka uppstå genom ett stadgande att poiskammaren skall tillse huruvida lägenhelen är af den beskaffenhet, att rörelsen der nå utöfvas?. Hvilka reglor skola uppstäl-8 as för dylika besigtningar? Och är det b änkbart att de kunna tillämpas utan att klagan öfver mannamån mäste uppstå? g Öfverståthållareembetets önskan att un-) ler vissa antydda omständigheter få be-9! tämma antalet af nykterhetsvärdshus i huf-K rudstaden ioneiattar slutligen en af dejlll nånga i dess förslag märkbara reminiscen-P erna från en tid, som numera lyckligtvis !! r förfluten. Det är visserligen icke länge-! edan flera näringar berodde af diverse mynligheters gunst och nåd, på samma sätt om den ifrågavarande näringen skulle kom ! na att göra enligt öfverståthållareembetets! örslag, men vi ha nu vuxit ifrån dylikt2 örmynderskap för den enskilda företagsamhr eten, och dylika försök avt på administraiv väg bestämma huru många idkare af len eller den näringen, som en ort lämp-! igen behöfver eller tål vid att ega. Målm nan icke onödigtvis föra oss tillbaka tillllenna föråldrade regim, och må man, om !? van nu nödvändigt skall särskildt lagstifta nr detta riksvigtiga ämne, se till att dekometensvilkor man fastställer blifva sådana, 2! tt det beror på den sökande att uppfylla Lil em, och att utötningen af ett lofligt närings-! ing icke göres beroende af godtycket hos då ågra pröfvande myndigheter. 0) ånga torde anse hela frågan vara aft! oderordned vigt, och det må väl så vara, !n ten vi tro, att då man här i landet med kr ågon stolthet numera kan säga sig ega I a KE KE JIA KS oe TT IG