STOCKHOLM den 7 Okt. Ett Wienerblad, Neue Freie Presse, har i dessa dagar offentliggjort följande rätt pikanta historik öfver uppkomsten och utvecklingen af underhandlingarne rörande den fransk-italienska konventionen. ?De egentliga genom italienska sändebud förda underhandlingarne hade redan under förra hälften af Augusti månad blifvit afbrutna, och i Turin hade man redan fun nit sig vid att betrakta kejsarens slutliga utlåtande — att han skulle ta i öfvervägande huruvida man icke kunde gagna konungariket Italien derigenom, att Frankrike uppställde ett non-interventionssystem — såsom en mild form af förnyad vägran, då konung Victor Emanuel den 17 Augusti under en jagt öfverraskades af en genom en kejserlig adjutant honom öfverlemnad egenhändig skrifvelse från Napoleon III. I denna skrifvelse utvecklade denne, utan att fästa afseende på de hittills förda underhandlingarne, den tanken, att för det sedan femtio år på en ny rätt och nya institutioner grundade unga Europa vore det en nödvändighet att fastare tillknyta de bland dess tongifvande makter bestående solidaritetsband, enär det vore allmänt bekant, hurusom det gamla Europa, dervid följande ett likartadt behof, stode i begrepp att intaga en ställning, hvilken, utan att direkt hota det unga Europa, likväl omisskänneligen vore af en demonstrativ natur. Aggressivt skulle och ville ej heller det unga Europa uppträda ; det vore tillräckligt om det hölle sig beredt för alla eventualiteter. Konung Victor Emanuel synes genast hafva insett hela betydelsen af detta meddelande, ty han gick in på förslaget af själ och hjerta. Liksom fallet hade varit med kejsarens bref, så gick äfven konungens svar förbi ministrarne. Prins Humbert var öfverbringaren af sin faders handbref. Nu först drog Napoleon sin minister Drouyn de Lhuys med in i hemligheten, och dennes råd voro verksamma vid uppgörandet af utkastet till grunderna för en öfverenskommelse. Hufvudunkterna deruti voro uppgifvandet af Rom 1 absolut mening, öfvertagandet af 56 utaf romerska statsskulden och italienska hufvudetadens förläggande till Florenz. Då nu Victor Emanuel insåg planens mening, drog han i betänkande att sålunda gå in på det fullkomliga uppgifvandet af Rom genom utfästelsen att förklara Florenz för sitt rikes hufvudstad. Kejsaren förklarade å sin sida, att han endast på dessa vilkor kunde underhandla, och förslaget var således nära att förfalla — hvilket i förbigående sagdt förledde annars ganska väl underrättade personer att öfverhufvud betvifla hela tillvaron af förslaget — då prins Humbert, hvilken förslaget naturligtvis låg ganska mycket om hjertat, skref i de mest bevekande uttryck till sin broder, besvärjande denne i det regerande busets högsta intresse att uppbjuda hela sitt, som bekant är, stora inflytande hos fadren, för att denne måtte besluta sig till att obetingadt förtro sig till kejsarens syften. Detta gjorde verkan. Vietor Emanuel tog tillbaka sina invändningar, hvaremot kejsaren medgaf, att uppgifvandet af Rom icke skulle behöfva formuleras i strängt absolut mening. Härmed var nu öfverenskommelsen beslutad, och i den form, att trenne akter undertecknades. Den första af dessa innehåller den egentliga konventionen, som är undertecknad af Victor Emanuel ensam, emedan den utgör den af honom öfvertagna förpligtelsen (uppgifvandet af Rom och hufvudstadens förflyttning). Det andra dokumentet innehåller ett defensivoch eventuelt offensiv-fördrag, som är undertecknadt af båda monarkerna. Det tredje innehåller de hemliga artiklarne, hvilka naturligtvis icke komma att framläggas för italienska parlamentet. Öfver innehållet af det sistnämnda dokumentet erfar man blott, att det innehåller tre artiklar, af hvilka en afser det fall, att Victor Emanuel icke skulle befinnas nog stark att bryta det italienska handlingspartiets motstånd och uppfylla de åtagna förpligtelserna, då han finge räkna på militärisk handräckning från Frankrikes sida. De båda andra artiklarne i det hemliga fördraget innehålla, jemte en garanti för det nuvarande området, bestämmelser rörande Frankrikes militära bistånd för det fall att ett angrepp emot Italien utifrån skulle ega rum, och, som det förljudes, bestämmelser som ha afseende på vissa eventualiteter i fråga om Venetien.? I sammanhang härmed meddela vi följande ur en artikel i italienska bladet Diritto : ?Vid första underrättelsen om traktaten med Frankrike, hvars vilkor numera äro kända, tillhörde vi deras antal, hvilka voro benägna att betrakta densamma såsom en fördel. Vi beiunno oss i denna sinnesstämning, då hufvudstadens förflyttande från Turin till Florens blef bekant. Vi kunna ej i detta hänseende misstänkas. Det är väl bekant att vi, som skrifva i Diritto, icke äro piemontesare. Det är ock bekant (och vare detta sagdt med all aktning för den stad, som upptagit oss i sitt sköte) att Diritto aldrig varit väl ansedd af Turins invånare, emedan de funnit de af dem godkända ider af oss bekämpade. Vidare voro vi bland dem, som flera gånger yttrat att det nu vore nödvändigt. (i betraktande af det bedröfliga tillståndet i det inre af RR