DEVIN UCK I Väl De sednaste nyheterna från Amerika bekräfta underrättelserna om unionisternas fortfarande framgångar och utsigterna till ett för frihetens vänner i alla länder tillfredsställande slut på den långa och blodiga kampen. Att detta resultat likväl ingalunda kan vinnas genom en kompromiss till Söderns förmån, utan endast genom ett verkligt återställande af den stora republiken, derom synes man numera allt mer och mer vara förvissad. LIEurope, ett blad, som i denna fråga alltid hoppats och förutsagt en sådan utgång, yttrar härom följande: Det är icke blott af tystnaden från de tidningars sida, hvilka nyligen så öfvermodigt förutspådde slafegarnes seger, som man kan sluta till sakernas verkliga ställning i Amerika, ehuruväl reaktionära blads harm alltid uppkommer af en triumf för demokratien. Vi vilja icke ens till grund för vår artikel lägga de telegrammer, som från alla håll bringa oss underrättelser om de fede ralas framgångar, emedan vi då genast från dem, som ännu hoppas på den stora republikens fall, skulle få höra ropas, att Södern eger omätliga tillgångar, ointagliga fästningar, samt att ingenting är att betara. Men vi vilja deremot här i korthet granska tvenne i dessa dagar offentliggjorda statshandlingar, och hvilka fullkomligt beteckna situationen, nemligen general Mac-Clellans bref, hvaruti han förklarar sig antaga kandidaturen till presidentskapet samt ett annat bref från general Grant (redan infördt i Aftonbladet.) Af dessa bref finner man tydligen, ait de ytterliga fredsvännerna ej kunna vara annat än antingen fiender till Förenta Staternas republik, eller ock personer, som invagga sig i de mest tomma illusioner. Vill man förstöra Unionen, införa det monarkiska systemet i de upproriska staterna, föreviga slafveriet och arbeta för despotismens triumf, så måste man önska och yrka på fred. Ett vapenstilleständ. ett plötsligt inställande af kriget, kan åstadkomma alla dessa förträffliga resultater. Men om hela Amerikas republikaner vilja häfda på en gång sin heder, sitt oberoende och sin frihet, så mäste kriget med kraft fortsättas så länge, som det ännu finnes qvar en rebell och en slaf på Förenta Staternas jord. Detta är ock någonting som republikanarne och dertokralerna ganska: väl insett, då de förra till sin .president-kandidat uppställde Lincoln, den främste försvararen af fosterlandets frioch rättigheter, de sednare en man som påstås vara anhängare af freden till hvad pris som. helst. Och den fordne öfverbefälhafvaren för förbundets armåer har icke ens vågat fullständigt antaga Chicago-konventets program. Han har sett sig nödsakad att förklara, det Unionen framförallt borde upprätthållas och freden endast med detta uttryckliga vilkor undertecknas. Af Mac-Clellans ställning till Chicago-konventet ses tydligen, att han icke är dettas man samt att han icke skulle låta bruka sig till redskap för en förhatlig sammansvärjning, hvilken ginge ut på att stycka republiken, att tillintetgöra dess storhet, dess makt och dess frihet. Kriget är således äfven i den mannens, tanka, hvilken de ytlterliga fredsvännerna hade hoppats kasta i vägen för Lincoln, nödvändigt och oundvikligt. ända tills Unionen varder fullständigt återställd. Och är icke detta program tillräckligt för att öppna ögonen på alla dem som endast ha dem fästade på tycksaligheten af en förhastad fred, utan att förutse dess bedröfliga följder, Och om nu äfven i sjeltva Mac Clellans tanka fred ej kan afslutas annat än på unionens grund, hvad kan då vara enklare än krigets fortsättande, då framgången ej längre är tvifvelaktig, då det är allmänt erkändt, att den utblottade södern nu gjort sina yttersta försök, att dess tall är oundvikligt och numera blott en tidfråga? Finnes tet väl ett mera dräpande argument än det ställe i Grants bref, der han säger: ?Rebellerna ha nu ställt upp i ledet sin sista man. De ha tägit sina rekryter både från vaggan och grafven. Slutet är ej långt boria. De bygga numera sitt sista hopp på splittringen uti Nordstaterna?. — Ja detta har utgjort slafegarnes sista förhoppning: splittringen. Men de som ansågo sig ha uppnått detta mål, kunna nu inställa sina segersånger. Deras förmenta a är ej annat än ett stort nederlag, och den Gamla verlden, nedböjd under reaktionens välde, eger åtminstone den trösten qvar att se demokratien utgå segrunde från denna kamp på lif och död, som hon sedan fyra år tillbaka underhåller i hjertat af den Nya verlden. Man ville utså tvistefrön, och man ser nu Grant och Mac Clellan fullkomligt ense om programmet: Unionens återställande i första rummet, freden i det andra. Detta är Lincolns program, det är alla deras, hvilka afsky despotismen och slafveriet, och som framförallt annat önska frihet. Konventet i Chicago var endast en mystifikation. Lincoln kommer att med stor majoritet återväljas, upproret att kufvas; slafvarne komma att frigifvas samt demokratiens och frihetens triumf skall gifva en ny impuls åt mensklighetens framätskridande. Det är icke — må man noga mär