Så yttrar sig en af de talangfullaste och bäst underrättade organerna för det demokratiska partiet inom Europa. Huruvida dess uppfattning af konventionens betydelse varit viktigare än de moderat liberalas eller tvärtom kommer framtiden att utvisa, och i sjelfva verket går hela diskussionen egentligen ej ut på annat än att söka utgissa huru sakerna komma att gestalta sig efier tvenne års förlopp; ett alltid temligen svårlöst problem. Så mycket kan man emellertid redan nu af berörde konvention sluta sig till att den roll, som deruti blifvit italienska regeringen förbehållen, är föga afundsvärd, då den synes inskränka sig till att ställas som en skyltvakt utanför det heliga område, i hvilket hon sjelf ej fär intränga, och från hvilket hon är förpligtad att utestänga alla audra än de fromma ärfventyrare, som skola upptagas i påfvens sold. Då härtill lägges att de, som bebo detta område, äro utan sitt eget förvållande hemfallna åt en styrelse, hvilken af dem på en gång föraktas och afskys, samt att de ingenting högre önska än en förening med den makt, som nu åtagit sig att garantera beståndet af deras förtryckares välde, så kan man i sanning ej betrakta ett sådant tillstånd annorlunda än som nägonting i högsta grad abnormt och bärande inom sig fröet till sin upplösning. Och betraktadt från denna synpunkt öppnar just detta besynnerliga förhållande lyckligtvis utsigterna till en ljusare framtid för Roms och Italiens folk. Må påfveväldet fritt med Frankrikes goda minne af belgiska legoknektar och calabresiska banditer söka bilda sig en s. k. armå och sålunda häranefter som hittills af Rom göra på en gång ett bönehus och en röfvarekula. Inom två år kan mycket ha gestaltat sig helt annorlunda, helt olika med diplomatiens finaste beräkningar, och vi böra hoppas att det då blir året 1866 förbehållet att i rättvisans och nationaliteternas intresse såväl i Italien som annorstädes godtgöra hvad som året 1864 har förbrutit.