barn, som lör allmänheten, dölja sin slägtskap med barnet, synes mig ej heller lagstiftningen, utan uppoflring af nödig konseqvens. kunna eller böra utlolva arfsrätt åt andra barn än dem, som af modren i lifstiden blifvit erkända, och hvilkas skyldskap med henne således vid modrens död r ostridig. Att, såsom genom förslagets godkännande komme att ske, utsträcka arfsrätten äfven till de förhemligade eller förnekade barnen. tror jag deremot, utan att åt dessa bereda någon egentlig fördel, lätt kunna framkalla betänkliga förvecklinga rdeles då ej ens någon preskriptionstid blifvit föreslagen. hvarinom barnets förmenta anspråk borde göras gällande. På sätt jag redan antydt, skulle ett sådant af modren förhemligadt barn endast i sällsynta undantags: fall kunna genom en fullständig maternitetsbevisning lyckas rillvinna sig den rätt, som det genom lagen tillförsäkrats: men ändå skulle vid hvarje qvinnas fråntälle hennes arfvingar alltid hativa att befara. att någon okänd pretendent förr eller sednare kunde framstå och, under uppgift att han vore barn till den aflidna, bestrida arfvingarnes rätt till hennes efterlemnade egendom. och en alltid menlig otrygghet i besittningen at eganderätten till denna egendom skulle, under en låg tidrymd. häraf blifva en följd; och då en sådan framträdande pretendent, huru obefogadt hans anspråk än vore. dock, under föregitvande att dertör åstadkomma bevisning, vore i tillfälle att afslöja handlingar inom privatlifvets eljest frid lysta område, hvilka. då de handlande personerna voro athdna och ej kunde öfver tilldragelserna sig förklara, lätt kunde komma att kasta en oförtjent skugga öfver en afliden qvinnas minne, saknas ej anledning att befara. det denna utväg att a skandal skall af mången begagnas endast i alsigt att förmå den aflidnas anhö iga, för hvilka hennes minne vore kärt, att för undvikande af skandalen underkasta sig penninguppofiringar. Oanmärkt bör ej heller lemnas. att egenskapen af arfvinge ej alltid medförer förmåner, utan äfven stundom, särdeles då den aflidne efterlemnar skuld, utan motsvarande tillgång. kan föranleda till vissa förpligtelser. Tillerkännas de oäkta barnen arfsrätt efter deras moder, böra de äfven vidkännas de olägenheter och för pligtelser. som i allmänhet äro med arfsrätt förenade. Att sådant dock svårligen kan blifva fallet med de barn, hvilka ej af modren under lifstiden blifvit erkända, och hvilkas slägtskap med henne således är tvifvelaktig, är lätt att inse; men om äfven, till följd häraf, dessa barn ej skulle behöfva uppträda såsom arfvingar, i händelse någon förmån deraf ej vore att förvänta. torde dock tvekan kunna uppstå, huruvida. i det fall att de kända arfvingarne försummat att göra ig urarfva. de skulle kunna freda sig från betalningen af den aflidnas skulder på den grund, att denna efterlemnat oäkta barn, hvilket, såsom närmare beslägtadt, utestängde dem från arfsrä ten, och om dem, till ådagaläggande af ett sådant förhållande, kunde tillåtas förebringa bevisning. Med anledning af hvad sålunda anfördt blifvit, anser jag nug förhindrad att å förslaget. sånn det nu blitvit framstäldt, tillstyrka nådigt bifall. Justitierådet, friherre Lewhusen instämde med justitierådet Berg. Justitierådet Cramer fann, på de af justitierådet Berg anförda grunder, sig böra i underd. afstyrka bifall till ifr gavarande förslag. Justitierådet Qvensel utlät si Sedan högsta domstolen tillstyrkte bifall å rikets stände rra förslag till införande af grundsatsen, att oäkta barn har rätt till modrens qvarlåtenskap. har förflutit ett årtionde, under hvilket, att sluta af förevarande törslag och de förhandlingar. som detsamma föregått, allmänna meningen snarafe blifvit gynnsammare för de oäkta barnen, än motsatsen; och häruti finner jag, som deltog i nämnde tillstyrkande, ett ytterligare skäl att vidhålla det sålunda uttalade omdömet. Lika litet nu, som då, anser jag ifrågavarande grundsats böra uppofiras dertöre, att en såden derbredvid bör uppehållas, den nemligen, att ogift qvinna. som töder barn, må undvika, att otfentliggöra letta. Kongl. brefvet den 17 Okt. 1778 visar yydligen, att den qvinnan medgifna förmanen ej ar den utsträckning, att hon är fredad från åtal för lägersmålet, och deraf torde med säkerhet kunna dragas den slutsats. att å barnets vägnar kan anställas talan emot henne om bekostande uf föda och uppfostran. Än mindre lärer talan om äkta börd, ehuru den skett utom äktenskapet, vara förhindrad af den gifna tillåtelsen för nodren att förhemliga födseln. De olägenheter. som uppkomma genom berörda tillåtelse i ty att bevisningen af barnets identitet kan möta svåigheter och att familjen kan blottställas för kandalrättegångar, äro följaktligen ej nya följler af förslagets antagande; och jag ser ingen inledning att befara, det de hädanefter skulle slifva al svorre betydenhet än hittills. I allt fall mm båda grundsatserna äro förestatvade af menskighet och lagstittmngsklokhet, böra de. utan afende å följderna. båda bestå. Att till törmilande af dessa följder, i likhet med vissa utändska lagar, göra barnets rätt bervende af ett ormligt erkännande af modren, kan jag så myc: et mindre finna rättvist som, i min tanka, det ust är det förhemligade barnet, som iöreträdesns bör at lagen hjelpas, ty sådant förhemliganle visar, att moderskänslan, åt hvars naturliga nflytande omsorgen om barnets väl i allmänhet tan med trygghet ötverlemnas, blifvit af vig eln otver det begångna felsteget i den mån qvätd. tt modrens och barnets intressen kommit i strid. 1 atseende på förslagets särskilda bestämmelser örefaller det mig visserligen. som skulle ett lämpigt ötvergångsstadgande varit det i 1854 års förlag förekommande och af ett. riksstånd jemväl iu påyrkade, att det oäkta barnets arfsrätt inkränktes till det fall, att modren ej elterlemnar kta bröstarfvinge, äfvensom för mig önskligt arit act, i sammanhang med förslaget, stadganje vidtagits om förordnande af målsman för baret, och om viss tid för framställande af dess nspråk, vid ntyr att det eljest skulle föralla. Men då rikets ständers beslut blifvit aut äimnda inskränkning ej eriordras, och ötriga anörda betänkligheter ej äro af annan beskaffenet, än att gällande lag kan afhjelpa dem, ehuru nindre fullständigt, tillstyrker jag bifall å förlaget, som till hufvudsyite har stöd af allmänna ittsmedvetandet och de flesta europeiska lagtiltningar. Häraf synes, att fem ledamöter afstyrkt ch ullenast två förordat bifall till det 1fråavarande lagtörsluget. Ett sådant resultat af ärendets behandling kall säkert hos ganska många lemna eu märtsamt intryck, isynnerhet om man läger vigt vid justitierådet Bergs medvifvande, tt frågan ?om och i hvad mån arfsrätt må t oäkta barn i lagen inrymmas, är af bekaffenhet att svårligen kunna med ledning ndast af allmängiltiga, rent vetenskapliga runder besvaras?, ty deraf synes, att svaet bestämmes helt och hållet af subjektiva sigter. Men på samma gång detta erkänande göres, framkastar hr justitierådet äfen den satsen, att frågans vesvarande bör ero af det allmänna tånkesättet hos det folk, ir hvilket lagen kommer att bilva giälinde?, Ar denna grundsats riktig, och erom äro vi fullt öfvertygade, så är det ner än sannolikt, att allmänna tänkesättet vervägande är för den barbariska lagens fskallaude. Ty erinras bör, utt frågan ganka länge diskuterats bland de rättslärda) åde i utla: det och hos oss, och tvisten) oentliven rört. huru frågan ändamslsenli.i!