Act, Ppoyrkade SOUCH ICKE all IMOdTen SKUulEe upprätta något testamente till hans förmån. Förliden sommar t äffades hon plötsligt at ett slagonf ll och dog, efter att ett par dagar ha legat alldeles sanslös. Nögra mycket aflägse slägtingar, som aldrig vårdat sig om henne, insvätlde sig, biträdda af en advokat fråm hutvudstaden, som visserligen icke bestridde slägtskapen mellan den af lidne och sonen; men — han var oäkta? och således icke hennes lagliga artvinge, hvadan han, alldeles utblottad, drefs ur huset med hustru och tre barn, sedan de nyssnämnda slägtingarne satt sig i besittning at hela boet. Då denna sorgliga historia meddelades oss häromdagen af en fullkomligt tillfölitlig person, så erinrade vi oss att rikets ständer vid sistlidne riksdag för sin del antagit en författning, så lydande: PMed äudring af hvad i 8 kap. 7 ärfdabalken finnes stadgadt derom, att barn, som äro sflade i Jönskaläge, utan äktenskupslotven, eller i hordom, eller i förbudna leder, ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas, att oäkta barn jemväl må taga arf efter sin moder, lika med äkta barn.? Nåväl — hvad är med afseende på detta lagförslag vidgjort på de elfva månader som förflutit sedan riksdagen slutat? Jo, öfver detsamma har högsta domstolen den 16 gistlidne Juni afgifvit underd. utlåtande. Då allmänheten tvifvelsutan skall vara intresserad, utt känna huru de ledamöter i högsta domstolen, som förehaft ärendet, yttrat sig, så meddela vi deras vota härnedan i den ordning de afgifvits: Justitierådet Rabe anförde: Arfsrätten, som Mtills varit hos oss betraktad såsom en familjerätt. synes mig, både ur rättslig och sedlig syn unkt. böra fortfarande så anses, deiest den skall wila på fast bot en. Familjens sedliga grund åter kan icke vara någon annan än det lagliga äktenskapet; och den, såsom bekant är, genom kristendomens inflytande på tänkesätt och seder omsider 1 vår lagstiftning antagna grundsats, att laglig arfsrätt uppkommer endast genom lagligt äktenskap, måste derföre. efter min tanka, tör riktig erkännas. Dermed ötverensstämmer icke att antaga, det endast blodsförvandtskapen mellan modren och hennes oäkta barn berättigar det sednare till arf efter den förra. Härpå hvilar dock ytterst förevarande lagförslag, då, enligt detsamma, oäkta barn skulle under alla förhålianden ega rätt till arf efter moder, lika med äkta barn. Förslaget innefattar således icke en af särskilda omständigheter päkallad inskränkning i tillämpningen af omförmälda grundsats, utan upphäfver i verkligheten densamma, hvyartill jag, på ofvananförda skäl, anser mig icke böra tillstyrka bifall. För ötrigt förekommer emot förslaget efter mitt omdöme: dels att, på sätt vid ett al rikets ständer å riksmötet 1853-54 framstäldt förslag om rätt för oäkta barn till del af moders qvarlåtenskap bhfvit armärkt, den rättighet en oäkta född person skulle ega att söka åstadkomma bevisning om sin börd och således om ett förhållande, hvilket. ådagalagdt eller ej, komme att sätta en fläck på den qvinnas minne, hvilken han förmenade sig hafva att tacka för lifvet. icke synes stå väl tillsamman med hvad genom Kongl. brefvet den 17 Oktober 1778 blifvit förordnadt i ändamål att betrygga häfdad qvinna mot den skymf. afslöjandet af hennes felsteg skulle medföra; dels ock att icke, i sammanhang med den föreslagna lagförändringen, antagits förslag till ett stadgande i sådan syftning, som det al lagbercdningen i dess Artdabalk 3 kap. 4 frameällda, eller att känd arfvinge skulle för att få visshet derom, att ej någon okänd funnes, som på ärfvet gjorde anspråk, ega att i sådant afseende erhålla årsstämning, likasom å arflåtarens borgenärer. Justitierådet Adlercreutz instämde med justitierådet Rabe. Justierådet Wretman utlät sig: För min del anser jag ilrågavarande lagförslag om oäkta barns rätt ull art eite. moder vara på rättvisa och billighet så grundadt, att jag. utan afseende å de för familjelifvet störande förhållanden, som genom den ifrågasatta lagens tillämpning någon gång kunna uppkomma, samt fastän önskvärdt varit att i sammanhang med detta förslag åtskillkga till en del deraf uppkommande nya rättstörhållanden kunnat ordnas, likväl finner mig böra i umderdånighet tillstyrka, att K. M:t täcktes till rikets ständers nu förevarande förslag lemna samtycke. Tustitierådet Bera anförde: Läran om oäkta barns räitsförhållande till sina föräldrar och dessas familjer har alltsedan äldre tider tillbaka utjort föremål för de rättslärdes begrundande. De iljaktiga åsigter, som i detta ämne blifvit yttrade och förfäktade, samt de många olika, ofta emot hvarandra stridande sätt, hvarpå man såväl här i riket, som i främmande länders lagstiftning. sökt att lösa denna fråga, visa nogsamt svårigheten att dervid komma till ett fullt tillfredsställande resultat. De skäl. som blifvit anförda för och emot de oäkta barnens arfsrätt, äro för väl kända för att här behöfva upprepas. och att ingå i en granskning af dessa skäl, anser jag för besvarande af den nu ifrågavarande remissen desto mindre nödigt, som, enligt min dirertygelse, frågan om och i hvad mån arfsrätt må åt oäkta barn i lagen inrymmas, är af beskuffenhet att svårligen kunna med ledning endast af allmänt giltiga, rent vetenskapliga grunder besvaras, utan hufvudsakligen vara beroende af det allmänna tänkesättet hos det folk, för hvilket lagen kommer att blifva gällande. Uttalar sig detta till förmån för oäkta barnen, tror jag ätven lagstiftaren böra lyssna dertill. Anses det enligt tolkets allmänna uppfattning utgöra en billighetens oafvisliga fordran, att dessa barn såsom art erhålla någon del aftöräldrarnes qvarlåtenskap, synes mig nemligen hvarken ur kristlig. sedlig. politisk eller rättslig synpunkt. några giltiga skäl förefinnas att längre förneka barnen en sådan rätt. Att vårt nuvarande lagstadgande, enligt hvilket de i lönskaläge, hordom eller förbjudna leder aflade barnen utestängas från allt annat a n eliter egna bröstartvingar, under det de likväl sjelfva kunna ärfvas af sina förälärar och deras slägtingar, icke längre af det allmänna rättsmedvetandet godkännes såsom billigt eller rättvist, tror jag mig med visshet kunna antaga. och den sammanstämmighet. -hvarmed gamtlige riksstånden uttalat ng för en ändring af detta stadgande till förmån för de oäkta barnen. synes mig utgöra ett ytterligare Dbevis derför. — I fråga om vidsträcktheten och omfånget för den arfsrätt, som borde sådana barn tillkomma, samt vilkoren för dess åtnjutande, hafva dock meningarne visat sig vara delade; och ehuru jag för min del anser en lagreform i antydda syftning lämpligen kunna och! böra ske. tror jag dock vid densammas genomfis rande största varsamhet böra iakttagas, så att ej enom de nya lagbestämmelserna, i stället för de olägenheter man med dem velat undanrödja, framkallas andra af måhända betänkhgare art. ! Framför allt synes det mig vara att man ej ut: lofvar mer än man verkligen ämnar hållas tyl tt i lagen framkasta en grundsats, den man varken vill eller kan genomföra. utan hvars tillfimpning fast hellre komme att af andra lagbud förindras eller motverkas, är ej lagstiftaren värdigt. . Att, i den mån det ske kan, skydda hvar och en imot intrång i de förmåner och rättighe-, an heart! han senom sin födkel och familjer.