var det visst icke af brist på skrik och kraftord. Sederna voro den tiden, till en förvånande grad, grofva och råa. Då farfyget låg stilla i någon stad, helst under helgdagar, samlades en myckenhet herrar? från land i den trånga, ruskiga försalongen, der utskänkning natt som dag verkställdes af en ondsint och snäsig qvinspersonal, under det att gräl, skrik och svordomar omvexlade med hvarandra. Dels för att skaffa en väl behöflig inkomst, men hufvudsakligast för att hafva någon kontroll öfver den mängd menniskor, som vid tilläggningsställena alltid stod färdig att storma ombord, hittade man slutligen på att affordra hvar och en, som ville nedgå i fartyget, en afgift, som det kallades, för att bese verket?, Då emellertid farten på Carlskrona gick med föga vinst, antog rederiet beredvilligt anbudet att hyra fartyget till kronan, för att åtfölja den eskader af örlogsfartyg, som 1823 i Traweminde afhemtade drottning Desideria och kronprinsessan Josephine. För detta ändamål utrustades och putsades det på allra bästa sätt, och gjorde också hos tyskarne i Traweminde och Libeck, som voro ovana vid ångfartyg, stort uppseende. Hemkommet från denna lysande expedition, fortsattes resorna utåt Sverges östra kust vål ännu någon tid, men slutlien inskränktes de till turer mellan Stockolm, Nyköping och Norrköping. Sedan baron Knorring fört fartyget i 5 år, lemnade han befälet, och bland de mänga befälhafvare, som det sedermera hade, var en mycket höglärd och närsynt kapten, som var så litet praktisk, att han en gång, då fartyget af strömmen skars in emot en gammal magasinsbro i Norrköping, i stället för att stoppa maskinen, gick med full fart mot bron, utropande: Går det här väl, så är det bra!? Efter ungefär 10 års fart utträngdes den ?gamla? ångbåten af nyare och bättre, och försåldes derpå till Königsberg. En ganska karakteristisk historia tillhör denna transaktion, hvilken det derför vore orätt att förbigå. Då kaptenen nemligen saknade nödiga penningar för de sista liqviderna i Stockholm, sålde han, bland andra inventarier, de enda ombord varande pumparne, hvilka voro af koppar, så att fartyget utan pumpar gjorde resan öfver Östersjön, hvarvid den lycka, som ännu dittills bevarat det fomla skrofvet under dess otaliga ombordäggningar, pästömingar och öfriga äiventyr af alla slag, äfven följde det på färden öfver hafvet, så att det lyckligen framkom till Königsberg, der det sedan fortfor att gå i många år. Det inträffade ofta att ångfartygen Stockholm och Föreningen under deras uppehåll i Stockholm anlitades att bogsera segelfarvg genom den långa och krokiga skärgåren, men snart förmärktes behöfligheten af ett särskildt bogserfortyg, som hade tillröcklig styrka och ständigt vore tillhands. För detta ändamål bildade sig år 1823 ett bolag, som inköpte en galeas, i hvilken insattes en ångmaskin af 56 hästkrafter. Detta fartyg, som kallades Vulkan, kasserades dock snart och i stället byggdes på Stora vartvet bogser-ångfartyget Herkules, som med en 80 hästars maskin blef ett kraftfullt fartyg, hvilket i nära 30 år fullgjorde sin tjenst, ehuru det var så tungt och fylligt, att det ensamt gjorde föga mera fart än med ett å två fartyg på släp. Märkvärdigare, men icke af så lång varaktighet, blef det af Owen byggda Josephine (den äldre). Skrofvet var bygdt som en pråm med raka bottenstockar och timmer af furu samt så stort som farten på Arboga kunde medgifva, eller kanske något mera, emedan det var så långt, att det fastnade med båda stäfvarne, då det första resan skulle svänga i ån, och så bredt, att det icke hade vatten nog att gå mellan stranden och en sten, som låg i farvattnet midt! för grefve Pipers egendom nära Kungsöhr, der dock alla Arboga-jakterna gingo obehindradt fram, med mindre än att fartyget krängdes åt motsatta sidan, då stenen i alla fall skrapade under slaget, Det rymde ända till 600 passagerare, och på akterdäcket dansades en gång en quadrille, hvari räknades 50 par. I aktersalongen kunde, vid 2 långa bord, dukas för 100 personer, oaktadt der fanns breda soffor längs sidorna. ngmaskinen, som var af 80 hästars kraft och gaf fartyget en fart af 8 knop, stod på däck och var af en ovanlig konstruktion. I stället för cylindrar hade den nemligen) Pett par segmenter, hvari ångan verkade på ömse sidor om en vid vefaxeln fästad pendel, svarande mot pistonen ungefär som på det af John Eriesson i Amerika byggda ?Princeton?. ä första resan hände likväl att pendlarne hördes slå mot segmentets sidor, med ett skramlande ljud, hvarföre fartyget ankrades och maskinen undersöktes, hvarvid befanns: att en skrufnyckel och några packningsbultar blifvit af ovilja mot Owen eller af vårdslöshet qvarlemnade i cylin-, drarne och hade under fartygets rörelser : kastat sig långskepps samt slagit ut bitar ur packningsskenorna och skadat pendlarne, hvaraf följde stor ångspillning?. Det lyckades icke att åter få packningarne täta, ehuru alla möjliga medel försöktes dertill, hvaribland kork, som dock ofta måste ombytas, och fartyget återtick aldrig mera sin förra fart, hvarföre det 1825 fick ett annat vanligt maskineri om 56 hästkrafter, som dock befanns vara alltför svagt, ehuru det på enkel resa mellan Stockholm och Arboga förbrände ända till 16 famnar af den tidens grofva och torra ved. ?Oaktadt sina ofullkomligheter, gjorde detta fartyg heder åt Owens företagsamhet och snille. Det var det största ångfartyg Psom Mälaren ännu burit och ansägs, för beqvämlighet och elegans, på sin tid såeom någonting utmärkt. Det väckte konung Carl Johans så stora uppmärksamhet, att han, som icke var stor vän af fartyg, vid Drottningholm en gång tog det närmare i åskådande.? Fartyget hade tre ångpannor, hvilka, ståmA MR mem mer SS ml AG mA i pA RT AO DD AA