(Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 22 Sept. Den Clarendonska beskickningen ger anledning till många funderingar. England — så säga mig personer, som umgås i diplomatiska kretsar — bemödar sig mer än någonsin om att vinna vårt kabinetts vänskap, öfvertygadt att Österrike egentligen icke kan ha något intresse i att se den danska monarkien styckad, och riktigt är detta visserligen också från specifikt österrikisk ståndpunkt. Grefve Rechberg har redan länge varit föga belåten med Berlinkabinettets mångfaldiga försök att militäriskt och diplomatiskt fjettra hertigdömena vid sig. Detta vore en utvidgning af den preussiska maktsferen, och att åstadkomma en sådan har aldrig stått på det Rechbergska programmet. Konferenserna med Danmark gå ej framåt. Alldeles obestridligt säkert är det, att Köpenhamnskabinettet med afsigt drager ut på tiden med underhandlingarne. Situationen kan ju på några månader alldeles förändra sig, och den förändrade situationen vore då efter all sannolikhet fördelaktigare för Dan mark. Konventionen mellan Turin och Paris bär en utpräglad anti-österrikisk karakter. Detta äro våra ministrar så långt ifrån att förneka, att de helst skulle vara den daneka saken qvitt redan nu. Man inser också, huru dåraktigt det var, att af finansfrågan bereda sig så ohjelpliga svårigheter. Danskarne ha fördelen på sin sida, redan der före att de ha i sitt skön att efter behag förlänga underhandlingarne. Mycket illa står det till med våra finanser. Hr von Plener kan ej reda sig ur sin förlägenhet. Statsdomänernas förpantande, det sednaste finansförslaget, talar för sig sjelf. Man skulle kunna bespara millioner på millioner genom armåereduktioner, men dertill har kejsaren ej lust, och sålunda gå vi år efter år baklänges.