STOCKHOLM ten 29 Sept. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Berlin d. 24 Sept. Konferenserna i Wien komma ej ur fläcken. Regeringen lät redan för flera veckor sedan afgifva de mest lugnande försäkringar om sakernas ställning; nu är hon ej längre i tillfälle härtill. Man säger: det är möjligt, att Danmark ger efter, men till sannolikheterna hör ej sakernas i början väntade regelmässiga och ostörda gång. Kabinetterna i London och Paris intressera sig alltför mycket för Danmark, att de skulle kunna finna behagi preliminärenas förverkligande. Lord Clarendons beskickning till Wien står, enligt mina sagesmän, i samband med lord Russells försök att ej blott vinna Österrike för sig, utan äfven derigenom ernå bättre fredsvilkor för Danmark. Att ministern von Beust äfven låter se sig i Wien, ger här allmänt anledning till antagandet, att i sjelfva verket intet kabinett hvarken i Tyskland eller utomlands önskar, att de tyska stormakterna ensamma skola bringa frågan om hertigdömena till slut. Till aldrastörsta delen är orsaken härtill: bekymmer för Österrikes och Preussens absolutistiska tänkesätt, hvilka icke kunna medföra någonting godt. Båda makterna skulle, säger man, helst vilja alldeles lemna Schleswig-Holsteins befolkning utan afseende och i norra delen af Tyskland dana förhållanden, som icke längre låta realisera sig i Preussen och Österrike sjelfva. Redan länge har man varit missnöjd med civilkommissariernas och isynnerhet hr von Zedlitzs herrsklystna uppförande. Och äfven högsta befälets beteende är svårt att förstå. De inre frågorna börja allt mera och mera sysselsätta regeringen. Ett bevis derpå är, att landtdagen kommer att sammanallas inom icke synnerligen lång tid. Eget är blott, huru ministeren föreställer sig det reussiska folket efter kriget uti Slesvig. medan våra soldater i förbund med Österrike besegrat det numeriskt ojemförligt svagare Danmark vid Dyppel och Als, skola e ökade anslagen för armåns reorganisation plötsligt ha blilvit nödvändiga, och representantkammaren skall med tystnad förbigå, att Preussens åtta ministrar ha efter eget godtfinnande förfogat öfver statens inkomster och utgifter. Våra refflade kanoner ha förstört danskarnes tio skansar, således — har den preussiska författningen icke något värde mera, och ministrarne skola kasta kärlekens mantel öfver den fordna oppositionen i kammaren, om denna opposition nu är villig att bistå hr Bismarck i hans reaktionära planer. Men i sjelfva verket stå dock sakerna så, att representantkammaren vid sitt nästa sammanträde skulle ställa alla ministrarne under åtal, om vi hade någon ensvarighetslag för dem. På något slags omkastning i den allmänna meningen till Bismarcks förmån är ingalunda att tänka. Statsdomstolen har i denna vecka åter måst frigifva ett stort antal af de anklagade polackarne. Möjligt är, att i vinter högst några och tjugo af de 140 anklagade sitta var i häkte, och icke en gång mot dessa skall åklagaremakten vara i stånd att bevisa högförrädiska planer mot Preussen. Det berättades i går, att arfprinsen af Augustenborg hade kommit hit, för att inleda underhandlingar med vårt kabinett. Detta rykte är osannt. Tvärtom fortfar spänningen mellan Kiel och Berlin, och junkerpartiet vid hofvet är högst angeläget ett stegra förbittringen. —