kämpa mot en tredje fiende, privilegiet, representeradt af adeln och presterskapet, och det är naturligt, att der denna fiende förefinnes, de båda öfriga, demokratien och bourgeoisien, förgätande eller till andra tider uppskjutande sina inre tvister, sluta sig tillsammans emot den gemensamme motståndaren. Vi se ett ytterligare prof häruppå i England, der Manchesters borgerliga liberalism räcker handen åt Rochdales demokratiska arbetareföreningar; och likväl äro hvarken de ekonomiska frågorna eller den sociala frågans vådor der okända. I Frankrike deremot existerar privilegiet ej längre; der återstår nu ej annat än kapitalet och arbetet, bourgeoisien och demokratien. Det var ju då helt naturligt, att de råkade i tvist, enär de hade motsatta intressen. Bourgeoisiens intresse blef alltså att bibehålla sina intagna positioner, icke blott emot fienderna på höjderna, utan ock och ännu mer emot fienderna i dalarne. De förra voro ej vidare att frukta, emedan de redan hade bestämdt förlorat partiet. Men arbetaremassorna, denna det franska folkets stridbara arm, hotade med en allvarsam våda borgarnes lugn. I trots af kejsareväldet, i trots af Bourbonerna hade de icke förlorat 1791 års traditioner. De hade gjort sig dermed förtrogna och afvaktade genomförandet af det stora revolutionära programmet: Frihet, jemlikhet, rättvisa?. Till en början begrepo de instinktmessigt någonting som borgarena hade ganska snart förgätit: folkens solidaritet i friheten liksom i träldomen. De begrepo — och de händelser, som inom Europa följde på hvarandra från 1830 ända intill våra dagar ha gifvit dem rätt — de visste, att icke ens i Frankrike friheten någonsin kunde bibehålla sig, om den icke på samma gång vann seger utom Frankrike, och de fordrade derföre med höga rop, att man skulle hasta att hjelpa Polen och Italien, samt att man borde öretaga ett allmänt krig, det stora kriget, det heliga kriget för folkens emancipation, Arbetarne, som utgingo ifrån den stora revolutionära principen att verlden måste räddas genom friheten, hade rätt. Men borgarena, som alldeles icke voro revolutionärer, som aldrig på fullt allvar önskat eller kunnat önska frihet för hela verlden, emedan sådant skulle innebära en omstörtning, om ej af deras rättigheter, åtminstone af deras position och deras uteslutande inflytande, och hvilka, om blott deras fåfänga aldrig såras genom tillvaron af en högre samhällsklass, åtnöja sig och komma alltid att åtnöja sig med en måttlig, förståndig? frihet, mera öfverensstämmande med deras egendomliga temperament än den stora friheten, och för dem så mycket förmånligare som den medgifver och förutsätter en stark regeringsmakt i stånd att hålla massorna i tygeln. Borgarena hade sålunda fullkomligt rätt, då de ej ville veta af ett dylikt krig. Ett allmänt krig. Men ett sådant är ju dödsstöten för alla affärer, för handeln, för industrien, för bankerna! Det innebär hungersnöd för folken och ruin för bourgeoisien! Sådan är den dystra tafla, som blotta tanken på ett dylikt krig uppdrager för hvarje god och uppskrämd borgares inbillning. Antagom emellertid, att sa hägan gjort taflan något litet öfverlastad. Vi ha alla varit vittnen till 1848 års omstörtning. Den var fruktansvärd; den skakade i deras grundvalar Frankrike, Tyskland, Italien, hela Österrike, och ändock förspordes ingenstädes hvarken någon allmän ruin eller någon hungersnöd. Till och med under 1789 och 1793 års förfärliga revolution afstannade aldrig affärerna helt och hållet, och de uppblomstrade midtunder de stora krigen, som följde deruppå. Afven i våra dagar, i Nordamerika, ser man affärerna blomstra midtunder en jättelik kamp. Tror ni väl, att till och med i detta ögonblick, i det olyckliga Polen, nedtyngdt, förkrossadt af alla de gräsligheter, som tillhöra en kejserlig rysk reaktion, affärerna ha afstannat? Icke det ringaste! Återgifven blott friheten åt Polen, och I skolen få se, huru inom några lå år det skall bli rikare än någonsin. Orsaken härtill är den, att inom hvarje organiseradt och af tiden konsolideradt samhälle det gifves en massa af lif och mycken fördold kraft, som ger sig luft vid de stora tillfällena och som förmår hålla stånd emot de mest fruktansvärda faror. Det förefinnes nemligen inom menskliga industrien en rikedom af utvägar, hvilka ingen politisk och social skakning förmår uttömma, och en energi på en gång elastisk och ihärdig, som ingen storm förmår bryta. Jag vill tillägga en anmärkning, som ofta blifvit gjord af den sociala ekonomiens häfdatecknare, den nemligen, att revolutionerna och de stora krigen långtifrån att förminska nationalrikedomen tvärtom bidraga att föröka densamma, och detta af ett ganska enkelt skäl: Hvad är det väl som producerar rikedomen? Det är menniskans snille och hennes arbete. Under vanliga tider öfverlemnar sig menniskan, invaggad i vissheten om en måttlig men säker vinst, helt naturligt åt routinens och lättjans behag. Des Menschen Thätigkeit kann allzu leicht erschlaffen, Er liebt sich bald die unbedingte Ruh, Drum geb ich gern ikm den Gesellen zu, Der reizt und wirkt und muss als Teufel schaffen. Så yttrar en stor kännare af menniskohjertat till Mephistopheles i Goethes Faust. ! För att komma ifrån rutinen måste man skapa. Att skapa, det är obestridligen den. största lycka och den skönaste triumf, som det är menniskan poifvet att niuta: men.