STOCKHOLM den 23 Sept. Vore icke saken i sig sjelf alltför bedröflig, skulle man vara färdig att skratta rätt hjertligt åt den komiska ifver, hvarmed man nu på visst håll hittar på likt och olikt, för att inför den del afallmänheten, som tager sakerna mera flyktigt, söka i någon mån dölja den förlägenhet, som uppstått genom det allranyaste bidrag till en politisk karakteristik af grefve Manderström, hvilket erhållits genom det publicerade stycket ur en depesch af den 3 Oktober. Då Posttidningen i sin officiösa uppsats häromdagen alldeles förbigiek det positiva löfte, som innehålles i nämnde depesch och sökt blanda bort saken genom att tala om hvarjehanda annat, så har Dagligt Allehanda i går företagit sig att söka bortförklara detta löfte. Det sätt hvarpå detta raska vågstycke utföres är så originelt, så pikant och i viss mening så mästerligt, att vi icke kunna undanhålla Dagligt Allehanda vår gärd af beundran. Vi öra derföre också pligtskyldigast meddela våra läsare, att den diplomatiska härfvan lyckligt nu är löst eller rättare sagdt med ens a Muegen. Det betyder ingenting, att grefve Manderström under flera år gifvit danska regeringen skäl att antaga, att då den följde svenska kabinettets råd kunde den räkna på Sverges understöd ; det betyder ännu mindre, att grefve Manderström, sedan förvecklingarne började taga en krigisk vändning, uttryckligen och på det bestämdaste förklarat, att i händelse af ett anfall från Tyskland på Slesvig, Sverge skulle efter måttet af sina krafter och tillgångar erbjuda Danmark den hjelp det kunde påkalla, och att detta vore så säkert och löftet så förbindande, att en särskild allianstraktat i sjelfva verket vore alldeles obehöflig. Detta betyder, såsom Dagligt Allehanda tydligt och klart visar, mindre än intet; ty märk väl! — detta löfte om hjelp gafs endast under det vilkor och den förutsättning, att anfallet mot Slesvig skulle ske från Tyskland; men nu har anfallet mot Slesvig i stället kommit från Preussen och Österrike ; ergo har Sverge-Norge ingenting med saken att skaffa eller något intresse deruti. Helt annorlunda hade det naturligtvis varit, om äfven sachsare och hannoveranare sändt några bataljoner öfver Eidergränsen eller om endast SchaumburgLippe, som blott är en tysk, icke en europeisk makt, skickat sina 550 man till förstärkning åt den preussisk-österrikiska armån. Ehuru denna bevisningsmetod, såsom vi redan antydt, har förtjensten att vara både originel och snillrik, så fordrar dock rättvisan att erkänna, att hela metoden har nådot syskontycke med den som i slutet af förlidne år begagnades af hr v. Bismarck, då han förklarade, att Preussen såsom europeisk makt stode fast vid och respekterade Londontraktaten, men såsom tysk makt vore oförhindrad att.:trampa densamma under fötterna. : Nu är det blott en omständighet, som ytterligare tarfvar någon förklaring. Huru är det möjligt att de, som äro utom sig af förtjusning öfver att freden blifvit bevarad, lika godt huru, kunna gilla eller hysa nåon bömdron för den Manderströmska poitik, som hade ingått sådana förpligtelser och gjort sådana uttalanden, att vi, enligt denna uppfattning, endast genom en ren tillfällighet, alldeles oberoende af grefve Manderströms görande och låtande, sluppit undan att komma i krig med Tyskland? Ett sådant. bestämdt löfte om understöd som det, hvilket är gifvet i depeschen af den 3 Oktober, skulle endast kunna rättfärdigas derigenom, att Sverges intresse oeftergifligt fordrade Slesvigs bevarande åt Danmark. Resoderat man så, att ett dylikt intresse icke fanns, att det uti detta hänseende gifna löftet kunde utan skada för Sverge åsidosättas, med åberopande af formella skäl och förevändningar, då kommer man i sjelfva verket till den slutsatsen, att det ifrågavarande löftet var guterligt lättsinnigt .och obetänksamt och då borde man följdriktigt ifra för att vid nästa riksdag riksrättsåtal anställes mot grefve Manderström, för det han såsom ansvarig utrikesminister onödigtvis hade bragt vårt land i en mycket stor fara. I Times för den 16 dennes läses följande