STOCKHOLM den 22 Sept. Franska pressen om svenska kabinettets politik. De handlingar och betänkanden, som blefvo framlagda för det danska riksrådet, hafva blifvit reproducerade i Europas förnämsta politiska tidningar och ådragit sig en särdeles liflig uppmärksamhet. Synnerligen har detta v.rit fallet med de utlåtanden, i hvilka redogöres för Preussens förhållande till Danmark under tiden närmast före konung Fredrik VII:s död samt förhandlingarne med svensk-norska regeringen. De franska tidningarne uttela sig ganska utförligt härom, och vi anse det kunna vara af något intresse att låta våra läsare förnimma huru saken betraktas på afstånd och i ett land, som är vänskapligt sinnadt mot Sverge och Danmark. Den officiösa Patrie uttalar sig på följande sätt: Den dansk-tyska frågan skall i en framtid bli ett kuriöst studium efter de autentiska handlingarne. Frigjorda från alla falska rykten och alla öfverdrifna uppgifter, som ännu cirkulera, skola händelserna visa sig sådana som de utvecklat sig isynnerhet under konfliktens rent diplomatiska skifte, och då får man se, huru mycket de statsmäns minne, hvilka spelat en roll i dessa händelser, skall kunna uppgöra sin räkning med historiens opartiska stränghet. De offciella berättelser, med hvilka de danska thingen haft befattning omedelbart efter fredspreliminärernas afslutande, förbereda redan detta studium. De första ha visat Danmark sättande förhoppning till Frankrikes sympatier, men isynnerhet räknande på Englands stöd och bistånd. Det var mot London som danska folkets blickar riktades före Fredrik VII:s död; det är till den engelska regeringen som konung Kristian ett ögonblick satte alla förhoppningar. Dessa förhoppningar hw blifvit svikna. Detta är kändt, och vi vilja ej återkomma dertill. England har nu ingenting annat att göra än begråta sina misstag, och dess nuvarande ställning vittnar tillräckligt om de fel, som dess ministrar ha begått, och om alla de fel, som deras politik ännu utsätter dem för att begå. Men de missräkningar Danmark fått röna ha ej endast härrört från London. Danska regeringen hade vid sin sida en bundsförvandt, hvars trohet tycktes vara den tillförsäkrad för alltid. Sverges och Norges intressen voro förenade med de danska intressena; Tysklands hotelser borde uppskrämma så väl kabinettet i Köpenhamn som kabinettet i Stockholm, och alltifrån de första tyska reklamationerna hade man med samma oro i de båda hufvudstäderna beräknat de sannolika följderna af en simpel förbundsexekution eller den materiella skadan af en ojemn strid. Ack! denna bundsförvandt svek äfven han, och hans löften bortdunstade i farans stund. Den historik, som nyligen blifvit offentliggjord i Köpenhamn öfver underhandlinarne om ett offensivt och defensivt alliansfördrags afslutande mellan Danmark samt Sserge och Norge år 1863, uppdagar i detta afseende de mest smärtsamma sanningar. Vill detta säga, att svenska regeringen ur olitisk synpunkt handlat illa, då hon ej astade sig in i det dansk-tyska kriget? Vi döma ej ännu. Om man gjort väl eller illa i Stockholm ur politisk synpunkt, skall en snar framtid visa. Men obestridligt är, att på samma sätt som Danmark ett ögonblick räknade på Enogland, som förrådde det, på samma sätt har det kunnat räkna på Sverge, som öfvergaf det. Under hvilket inflytande har kabinettet i Stockholm frångått den roll, som det föresatt sig. Detta är hvad vi skulle vilja uppdaga? Men vore detta inflytande hvilket som helst, så är det nu säkert, att alltmera dager kastas öfver de omständigheter, som gingo före kriget i hertigdömena, och alltmera förklaras och rättfärdigas den danska regeringens uppförande. Så t. ex. är det nu historiskt bevisadt, att Danmark, anande i någon mån de preussisk-österrikiska våldsdåden, alltsedan Augusti månad år 1863 tänkt på att mot de tyska anspråken resa ett bålverk, bestående af en dansk-svensk allians. Detär bevisadt, att från Augusti till November, tidpunkten för Fredrik VII:s död, ett alliansfördrag, muntligen eller skriftligen förberedt mellan de båda nationernas suveräner och ministrar, erhållit samtycke i Stockholm; det är slutligen bevisadt, att Fredrik VII:s död och Kristian IX:s uppstigande på tronen, ehuru ytterligare försvårande ställvingen, icke gjorde någon förändring i den svensk-norska regeringens dispositioner. Det är förkrossande fakta. Men det finnes en ännu svårare omständighet: nemligen att Danmark icke allenast sett kabinettet i Stockholm samtycka till ett fördragsförslag, utan äfven illa hela dess politik i afseende å Tyskland, så att det danska svaret på förbundsdagens ryktbara not af den 9 Juli hade blifvit läst och korrigeradt af det svenska ka binettet. Och man känner, att detta svar på sätt och vis var utgångspunkten för de dansk-tyska fiendtligheterna. Man måste medgifva, att aldrig någon solidaritet varit bättre befästad. Styrkt af detta dubbla samtycke är det således som Danmark fortsatt sin bana. Sverge förklarade sig beredt att bidraga till det danska områdets försvar genom att uppställa en kon