som ett af skälen för ett sådant uppskof, som de af hr Hall ur denna depesch citerade ord blifvit yttrade. I detta sitt sammanhang kunna dessa ord icke tolkas så, att grefve Manderström dermed ville förbinda de förenade rikena i vidsträcktare omfattning, än som skulle blifvit en följd af sjelfva traktaten, derest densamma blifvit afslutad, Till vår förvåning har hr Hall i sin förklaring till danska Dagbladet, såsom ett stöd för antagandet, att svenska kabinettet icke skulle haft några synnerliga betänkligheter emot Novemberförfattningen, åberopat deti en grefve Manderströms depesch af den 16 November 1863 förekommande yttrandet, att grefven ansåg det lyckligt för konung Kristien, att det nya grundlagsförslaget var afgjordt före hans företrädares död. Ehuru grefve Hamilton, enligt en af honom i Posttidningen gjord förklaring , delvis uppläst denna depesch för hr Hall, synes föga tro. ligt att han deraf uppläst denna del, enär en sådan reflexion i en depesch, hvars meddelande ej är anbefaldt, icke dertill väl lämar sig. Men om äfven hr Hall skulle fått kännedom af denna reflexion, förr än hela depeschen längt efteråt i Svenska Posttidningen publicerades, så lärer väl han omöjligen kunnat så missförstå den, att han deruti såg ett bevis på grefve Manderströms välvilja för Novemberförfattningen. Ty ehuru hr Hall, efter sin egen utsago, icke trodde grefve Manderström fästa synnerlig vigt vi. sina betänkligheter emot författningen, så visste han likväl, att betänkligheter funnos; och med denna klav till grefve Manderströms ord var det ännu lättare för honom att finna den i sig sjelf ej svårfattliga meningen. Om det af konung Fredrik framlagda grundlagsförslaget ej varit afgjordt i riksrådet vid konung Kristians tronbestigning, så hade han måst lägga tyngden af sin regerings mening i vågskålen på ena eller andra sidan. Genom att motarbeta förslaget, hade han ådragit sig riksrådsmajoritetens häftiga missnöje; genom att understödja det, hade han utsatt sig för stornrakternas ovilja. Det var derföre lyckligt för honom, att han icke behöfde göra hvarken det ena eller andra. Med skäl kunde man måhända kafva anmärkt, att grefve Manderström tycktes hafva förbisett, att ett af konungen proponeradt och af representationen antaget grundlagsförslag icke i Danmark är, såsom i Sverge, slutligen afgjordt, utan ytterligare erfordrar konungens sanktion, men ingalunda gifva grefve Manderströms ord någon anedning att antaga, det han var nöjd med sjelfva författningen, och att, såsom en del svenska och danska tidningar påstå, det grefve Manderström, genom dessa ord, låtit lyckönska danska regeringen till författningens framgång, är ett nog djerft förvrängande af sanningen. Slutligen kunna vi ej underlåta att bemärka, huru ledes man under hela diskussionen i detta ämne från den ena sidan velat framställa blotta underhandlingar moraliskt lika bindande som en afslutad allians. Eljest antages det väl allmänt, att det står båda kontrahenterna öppet att draga sig tillbaka, ända till dess en formlig traktat är öfverenskommen och åtminstone af befullmäktigade underhandlare underskrifven. På andra vilkor lärer icke mången stat vilja öppna underhandlingar. Om en allians med Sverge och Norge varit ett vilkor, utan hvilket Danmark icke velat låta det komma till: strid med Tyskland, så hade det endast varit en vanlig försigtighet, att icke intaga en hållning, som kunde framkalla kriget, förr än man hade alliansen afslutad, helst sedan svenska kabinettets dröjsmål att besvara alliansförslaget och dess slutligen mer än till hälften afböjande svar, måst väcka något tvifvel, huruvida den allians, man önskade, kunde med full säkerhet påräknas. BSällsamt förekommer det ock, att då grefve Manderström påminner om de konstitutionella former, af hvilka han är bunden, så uppfattar man detta endast såsom en fråga om tid, utan att man synes ana, det en kon stilutionel behandling kan hafva något annat inflytande på en fråga, än att något fördröja dess afgörande.?