residenten uppläsa denna depesch, och att noga ästa dess uppmärksamhet på de deruti förekommande punkter. Jag betviflar icke att han kommer att fodkänna de tänkesätt, som derföre ligga til ?att vara öfvertygad om vår fullt uppriktiga ön?skan att vara Danmark till nytta, ehuru vi se oss föranlåtne i hvad beträffar tidpunkten och medlen, att underordna denna önskan de inre nödvändigheter, från hvilka vi omöjligen kunna fritaga oss. Und. Manderström.? Posttidningen tillägger derefter: Till en början erinra vi, att danska riks: rådets Folkethings politiska utskott uti sin: nyligen afgifna berättelse angående underhandlingar om en allianstraktat emellan Danmark och de Förenade rikena, yttrat: att den danska regeringen gått ut från den öfvertygelse, att mellan de begge regeringarne herrskade en öfverensstämmelse angående en solidaritet i nordens sak, och att det var i förtroende dertill, som planen uppgjordes att börja striden med Tyskland samt att tron härpå var ett medverkande skäl dertill, att författningen af den 18 November vidtogs — och att grefve Manderströms försäkran af den 16 November svårligen varit utan allt inflytande på denna författnings stadsfästelse. Det var med anledning häraf vi för någon tid sedan erhöllo tillstånd att meddela en l: depesch af den 5 Oktober 1863, som ådagalägger, att värt kabinett, från sin synpunkt, hvarken velat ingå på någon solidaritet i Danmarks sak eller på något sätt framkallat författningen af den 18 November, hvars framläggande tvertom väckt dess bekymmer och farhågor. Det lärer nemligen icke kunna bestridas, att nämnde depesch i dessa punkter är fullt upplysande om svenska utrikes ministerns tänkesätt; och. äfven i den händelse dessa, jemte hela depeschens innehåll hade förblifvit för danske utrikesministern obekanta, hvilket vinu genom dennes eget förklarande veta, att de icke blifvit; så lärer man i Danmark derför icke varit befogad att antaga SvergesNorges solidaritet i planen om krig med Tyskland eller dess sympatier för Novemberförfattnipgen, då man långt ifrån att hafva haft någon grund för en sådan tro, icke kan framvisa ett enda ord från svenska kabinettet, som strider emot dess i nämnde depesch uttalade tänkesätt och då tvertom, i den nu införde depesch, hvilken blifvit för hr Hall uppläst, svårigheten att ikläda sig en dylik solidaritet ytterligare framhålles. Hr Hall har i sin artikel icke heller försvarat det danska utskottets slutsatser i dessa ls hänseenden. Han vill endast bevisa, att han icke hade någon anledning tro, att mani de Förenade rikena skulle fästa någon särdeles vigt vid de betänkligheter Novemberförfattningen framkallat, och detta bevis söker han förnämligast deruti, att denna författning oaktadt, underhandlingarne om allianstraktaten icke afbrötos. Detta bevis håller likväl icke längre stånd, än man finner sig tillfredsställd af blotta ordet allianstraktat, vtan ringaste afseende på hvad traktaten kunde komma att innehålla. Ty underhand lingarne om en sådan allianstraktat, som den af danske utrikesministern föreslagna, blefvo verkligen afböjde genom depeschen af den 3 Oktober 1863, n:r 100. Enligt det danska förslaget skulle nemligen Sverge-Norge förbinda sig att lemna Danmark bistånd med 20,000 man mot hvarje angrepp som kunde blifva en följd af den mellan Danmark och det tyska förbundet bestående strid, så snart fara uppstode för ett anfall å de landsdelar, som icke berodde af tyska förbundet; och såsom en sådan fara skulle ockupationen af de till tyska förbundet hörande hertigdömena betraktas. I depeschen af den 5 Oktober förklaras deremot uttryckligen, att Sverge och Norge icke ville ingå på någon sädan förbindelse, utan under alla eventualiteter begränsade frågan till det fall, att Tyskland anfölle Danmark för dess vägran att återkalla patentet af den 30 Mars, och detta till följd af den svårighet, som Salltid för hvarje stat förefinnes, att Sgöra sig solidariskt ansvarig för alla de mått och steg, som en annan stat har kunnat vidtaga, eller kan komma att vidtaga. Om hr Hall vid afhörandet af denna depesch framställt den ganska naturliga fråga, hvad som menades med hänsyftningen på åtgärder, som danska regeringen sedan kunde hafva vidtagit, så hade svaret otvifvelaktigt blifvit, att dermed syftades på förslaget till Novembertförfattningen; men hr Hall tyekes hafva ansett det lika öfverflödigt att härom något forska, som att fästa vågon uppmärksamhet dervid, att den uti nu allmängjorda depesch af den 5 Oktober uppställda basis för alliansunderhandlingarne skulle befria de Förenade rikena irån alla förbindelser, derest Novemberförfattningen gåfve anledning till krig. Detta synes likväl vara en vida vigtigare omständighet, än det mest uttryckliga ogillande af denna författning kunde hafva varit. Man har klandrat, att ett sådant uttryckligt ogillande icke offieielt meddelades danska regeringen; men häremot synas oss de mest giltiga skäl kunna anföras. För såvidt nemligen som Novemberförfattningen endast afsåg en inre fråga för Danmark, hade det varit obehörigt af en främmande regering att oombedd blanda sig deruti. För såvidt åter som den kunde anses ingripa i Danmarks internationella förbindelser, var det väl icke Sverre-Norge, som borde kasta den första stenen på Danmark. Hade de tyska makterna icke funnit någon sek med November-författningen; icke hade från vår -tåndpunkt någon särskild grund till. anmärkning deremot förefunnits. Men hvad vår regering, som anade faran och ej ville dela densamma, hade att göra, var att intaga en position, som gjorde henne för denna författnings följder oansvarig; och då hon tillika satte sitt sändebud i tillfälle att upplysa, hvarföre hon intog denna position, i händelse densamma skulle i Danmark väcka uppmärksamhet, så lärer ingen hafva något skäl att klaga öfver förtegenhet hos de förenade rikenas regering angående denna punkt. Särskildt bör ock anmärkas, att jemte det i depeschen af den 5 Oktober, N:r 100, be: stämdt. afvisas hvarje allians på vidsträcktare basis än denislutet af depeschen framatällda oår doeneschen i Afriot nt nå att med . Jag ber eder, hr efve, att för hr konselj-. grund, och att han icke kan undgå