Bennet och professor Wistrand, samt till deras Suppleanter, hrr Blomberg, Vener och C. E. Lunderg. Vid anstäldt val till suppleant för ett är i nämndan för regleringen af presterskapets löner utsågs kammarherre Paykull. Tinget fortsätter sina förhandlingar i morgon förmiddag klockan 11. Landstingen och folkundervisningen. (Ur Göteborgs Handelstidning.) I den kongl. förordningen om landsting uppräknas bland de ärenden, hvarom landstinget eger att ?rådslå och besluta?, äfven undervisning?, hvarmed väl i första rummet afses folkundervisningen. Landstingen äro alltså uttryckligt berättigade att upp1aga detta vigtiga ärende till behandling, och rättigheten innebär i thy fall tillika en skyldighet. Härmed är ock den grundsatsen erkänd såsom sann, att folkundervisningen är en läns-angelägenhet, icke blott en stifs-angelägenhet, eller, med andra ord, att den är af kommunal natur och således ej odeladt kyrklig, om den också, enligt den nya författningen, ännu bör, hvad socknen angår, behandlas på kyrkostämman samt ännu lyder under stiftsstyrelsernas domvärjo. Enligt vår tanke bör detta steg ju förr desto hellre tagas fullt ut, så att äfven denna skola, likasom det redan i väsentlig mån skett med elementarläroverken, frigöres från kyrkan. Det må tillåtas oss att derför anföra några skäl. Barnens uppfostran och undervisning utgöra alla goda föräldrars ömmaste angelägenhet. Det är alltså de, som här i första rummet utöfva målsmanskapet. För kommunen är det af vigt, att okunnighet, råhet och okynne der ej må uppstå och skjuta frukt, utan att alla dess barn danas till goda och nyttiga samhällsmedlemmar. Deri ligger kommunens intresse för och, till följd deraf, berättigade inblandning i saken. För staten förefinnes samma intiresse i allmännare grad. Kyrkan deremot är en institution, som efser den religiösa kulten, med olika reglor och satser alltefter olika religiösa bekänmelser. Kyrkans intresse för barhens uppfostran gäller således deras religiösa Hf, hvar och en för sina bekännare, der flera bekännelser förekomma inom samma kommun, hvilket hos oss är endast undantagsvis förhållandet. Man tänke sig dock att så vore, och deraf skall klart framgå att undervisningsväsendet tillhör icke kyrkan, mian kommunen, om ock religösa ordnar innas, såsom t. ex. jesuiterna, hvilka upprättat omedelbara kyrkoskolor. Också har erfarenheten visat, alt när ett folkskolväsen skolat underkastas en mera genomförd organisation, så har det måst göras till en kommunalangelägenhet, såsom et skett fullständigt i Göteborg och uti väsentlig mån i Stockholm samt äfven, om vi ej misstaga oss, i Norrköping. Der så skett hafva också de goda frukterna bevisat sakens riktighet och alltså utgjort äfven en bekräftelse på grundsatsens sanning. Det ligger i landstingens händer alt bringa denna grundsats närmare sin verkställighet i det tingen allvarligt göra folkundervisningen till sin angelägenhet, försåvidt den ligzer öfver de första kommunerna, utan att ännu vara en statsangelägenhet. Vi uppställa här åter den gamla frågan: J hvilka stycken kan folkundervisningen anses vara en för länet gemensam angeläenhet?? Hvaraf följer den andra frågan: PHvad kan och bör landstinget göra för folkundervisningens befrämjande?? Här framträda isynnerhet trenne momenter. Vilja landstingen — såsom de böra — upptasa och utbilda folkundervisningen till en läncangelägenhet, så skola de först inhemta ev noggrann kännedom om det skick, hvari folkskolan i länet belinner sig. Det är inspektionens första uppgift. Vi hafva nu i ett och annat län dubbla . inspektioner: ex förordnad af statsmakterna med stiftet till inspektionsdistrikt; en förordnad af landstinget för länet... För den förra har området blifvit på flera orter så stort, att detsamma måst delas mellan flera inspektörer, en tördelning, som är merändels ganska godtycklig, utan att afseende fästats derpå om inspektionsdistriktet bildat en naturlig enhet eller ej. De små arfvodena hafva fördelats mellan särskilda inspektörer, hvilka af denna grund icke kunnat egna sig åt sitt uppdrag annat än på lediga stunder, hvarjemte det täta ombytet af inspektörer utsatt skolstyrelser och skollärare för olika åsigter och råd. Skall någon ordning och reda här; vinnas, böra alltså inspektionsdistrikten bestämdt fastställas en gång för alla och inspektörerna tillsättas för åtminstone 3 å 5 år, så afjönade, att de kunna odeladt egna sin tid åt detta vigtiga uppdrag. Då länen utgöra den kommunala enheten ofvarr om socknarne, och då folkundervisningen bör behandlas såsom en kommunalangelägenhet, så utgör länet också det rätta inspektronsdastriktet. Petta kan medgifvas, utan att mån derföre vill att landstingen skola dermed befatta sig, ty, anmärker man, då staten redan gjort inspektionen till sin angelägenhet, så kan den ju förvandla stiftsinspektionen till länsinspektion och då slippa landstingen att vidkännas de härmed förenade kostnader. Utan tvifvel spelar det lilla ordet ?kostnader? en stor roll i alla dylika fall, derl, menniskorna ej fatta det direkta gagnet; eller kunna påräkna den direkta njutningen; men erinras bör att en utgift drabbar i sjelfva verket lika mycket de enskilda antingen den uttaxeras för statens eller för länets räkning. Om inspektionen kostar staten 48,000 rdr, eller utgår för länen med 2000 rdr för hvarje, så drabbar deras uttaxering dock alltid de skattskyldige, ehuru det märkes mindre när de ingå till och uttagas ur statskassan. Men sjelfstyrelseninnebär att de skola omedelbart utgå från och användas af kommunerna sjelfva, hvilket bör leda derhän att skatter, som tillförene ingått till statsverket, skola förvaitas inom kommunerna, såsom det redan oblat mod 4 exv hälften af den nersonlioai ss AA f I 8 I ö