STOCKHOLM den 19 Sept. Den på telegrafisk väg redan omformälda af geheimerådet Hall till Dagbladet i Köpenhamn insända artikel är af följande lydelse: ?Min uppmärksamhet har blifvit fästad få en artikel i svenska tidningen Nya Dagigt Allehanda, som omtalat den först genom osttidningen offentliggjorda depeschen af den 3 Oktober förlidne år från grefve Manderström till grefve Hamilton, och deraf kommit till det resultat, att grefve Hamilton antingen försummat sin pligt genom att icke meddela denna depesch åt mig såsom dävarande dansk utrikesminister, eller ock att jag, i händelse han gjort det, fört danska folket bakom ljuset. Efterföljande rader skola visa, att båda dessa slutsatser äro lika obefogade. Den här omtalade depeschen af den 5 Oktober förl. år blef mig bekant först genom den nu skedda offentliggörelsen; den DIS på sin tid hvarken i afskrift mig meddelad eller ens föreläst, och det är ju också af dess innehåll ganska klart, att den icke är ämnad att på sådant sätt komma till min kunskap. Deremotutförde naturligtvis grefve Hamilton fullständigt, hvad som blifvit honom ålagdt, alldenstund han under ett samtal med. mig strax efter sin återkomst från Skåne den 12 eller 13 Okt. samma år yttrade till mig, att hos hans regering uppstått någon betänklighet angående det riks rådet förelagda författningstörslag, i det man ansåg tidpunkten mindre lyckligt vald och fruktade för det intryck, som det kunde frambringa både i Tyskland och annorstädes, isynnerhet för så vidt som man deruti ville se en inkorporation af Slesvig. Mitt svar gick ut på, att nämnde författningsförslag hufvudsakligen, och specielt så vidt det kunde hafva någon betydelse för Tyskland och utlandet, blott var ett komplement till den allerhögsta kungörelsen afden 30 Mars s. å. för hertigdömet Holstein, men också såsom sådant alldeles nödvändigt och redan bebådadt under riksrådets sista sammankomst, samt att det derföre otvifvelaktigt skulle hemfalla under samma missnöje, som i Tyskland drabbat kungörelsen af den 30 Mars, och att beskyllningen för inkorporation skulle blifva ännu starkare. Men jag visste ju att svenska regeringen i fullaste mått gillade nämnde allerhögsta kungörelse, och då riksrådets kompetens enligt den nya författningen blef alldeles oförändrad i förhållande till de särskilda representationerna (riksdagen och den slesvigska provincialständerförsamlingen), kunde icke med något fog klagas öfver inkorporation. Jag tillade, att såvidt någon oklarhet med afseende å den nya författningens innehåll och anda ännu funnes, så var jag öfvertygad, att den skulle försvinna, dels genom grefve Hamiltons egna rapporter, dels genom de närmare förklaringar, som skulle afgifvas af kongl. gesandten i Stockholm, grefve ScheelPlessen, hvilken just i samma dagar efter en längre frånvaro skulle återvända till sin post. Jag hade så mycket mindre orsak antaga, att det kunde läggas någon synnerlig vigt på de hos svensk-norska regeringen uppkomna betänkligheterna, som grefve amilton just samma dag hade att för mig uppläsa en depesch af den 5 Okt., hvaruti grefve Manderström visserligen anställer åtskilliga betraktelser, som kunde tala för ett uppsk med allianstraktatens formella afslutande, men likväl ieke med ett enda ord vidrörde nämnda författningsförslag. Grefve Hamilton var dessutom bemyndigad att förklara, det grefve Manderström, i händelse danska regeringen fortfarande önskade allianstraktatens afslutande, äfven vore villig att vidtaga derför nödiga åtgärder, och depeschen innehöll dessutom ett mycket vigtigt uttalande angående Sverges ställning till dansk-tyska striden, och hvilket på köpet utgjorde det enda stycke af samma depesch, som grefve Hamilton var bemyndigad att lemna mig i afskrift. Då detta yttrande redan på olika sätt kommit på tal, skall jag här återgifva detsamma 1 ordarann öfversättning: Om Tyskland emot all förväntan och trots de föreställningar, som blifvit detsamma gjorda, skulle försöka ett angrepp på Slesvig, så tror jag mig med tillförsigt kunna förklara, att Danmark med full säkerhet skall kunna göra räkning på verksamt bistånd af mer än en makt, och för vår del — antingen en traktat blifvit afslutad eller icke — draga vi icke i betänkande att på det oförbehållsammaste försäkra, att i händelse af ett angrepp af: Tyskland på Slesvig, skola vi städse vidblifva samma åsigter som hittills, och derför så vidt våra krafter och de medel, hvaröfver vi kunna disponera, sträcka sig, lemna Danmark den hjelp, det kunde fordra af oss. Denna försäkran är ni, hr grefve, bemyndigad att gifva danska re; eringen 1 samma ordälögn som af mig blifvit begagnade i denna depesch.?) ) Originaltexten lyder sålunda: Si contre toute attente, et au måpris des repråsentations qui lui sont faites, I Allemagne tentait une invasion dans le Slesvic, nous croyons pouvolr affirmer avec confiance, que Ile Danemarc pourrait compter, en toute securite, sur Fappui actif de plus dune puissance, et pour notre part — qwun traite soit intervenu ou non — nous Whesitons point å affirmer de la maniere ia plus explisite, que dansle cas dune aggression de PAllemagne sur le Slesvic, nous