vw Skandinaviska sällskapets i Kristiania möte den 6 September. (Slut från gårdagsbl.) Om än Sverge och Norge vore skilda från fastlandet genom lika breda haf som England och Irland, eller till och med Skottland, skulle det dock föga hjelpa till försvaret, om vårt folk icke hade makt att beberrska det haf, som sköljer våra kuster. Men tyvärr beror denna makt att beherrska böljorna lika mycket af penningtillgång som af duglighet till sjös. Ville vi med ledning af vår egen historia undersöka, i hvad mån hafvet kan gagna. vårt försvar, erbjuder tiden från 1807 till 1814 den bedröfligaste erfarenhet. Intet land var då mera värnlöst blottstäldt för hvarje angrepp, som de britiska örlogsmännen funno det mödan värdt att göra mot Norge, och intet folk led mera afsina fienders öfvermakt än våra uthungrade och utarmade landsmän. Det behöfver endast påpekas, att SvergeNorge ingalunda är en så afsöndrad ö som Storbritannien, att det tvärtom vid Torneå, Qvarken, Åland och Öresund finnes öfvergångsställen till vår halfö, så lätt passerade, att deras försvar antagligen skall erfordra lika stor krigsstyrka som hvar och en landgräns. Ja, för ett rent försvarskrig framter den till och med en nedslående utsigt, i det den har fyra anfallspunkter, lika långt från hvarandra, som hela landet är långt. De fyra härar, som skulle bevaka de fyra öfvergångsställena, kunna följaktligen icke på något sätt understödja hvarandra. Det gäller ännu mer i förhållande till Ryssland än till England, att Sverge-Norge icke kan lita på hafvet, med mindre vi ega en flotta, som är någorlunda jemnstark med fiendens. Att den svensk-norska halfön icke är så afskild från Danmark och Finland, som de länder, hvilka ha verkligt naturliga gränser, kan bevisas af ett vittnesbörd, som är långt säkrare än hvarje auktoritet. De verkligt naturliga gränserna äro så utpräglade naturliga hinder för kommunikationen, att de för enhvar, som derpå ger akt, uppenbara, det olika folkslag bo på hvar sin sida! af skiljeväggen, som blott med svårighet! öfverstiges. Pyrenterna och alperna, såväl som britiska kanalen, äro naturliga stängsel mellan tvenne särskilda folkslag. De ha denna egenskap, emedan det just är isoleringen, som under årtusendens lopp danar och skapar nationer. Men i Skåne och på Seland bor en och samma stam, såväl som , i Westerbotten och Österbotten, Upland och Nyland. i Ett skandinaviskt krigsförsvar, som är! starkt nog att värna Sverges och Norges kuster, skall vara starkt nog att försvara , äfven Danmarks. Men saken är den, att, utan Danmarks medverkan Sverge-Norge icke , skall förmå att försvara sina egna kuster, ; helst då de tillika vore utsatta för angrepp , från Danmark. Ettliknande påstående med . det, att Sverge-Norges försvar underlättas , genom att vår halfö är beröfvad alla militära utanverk, har måhända varit drifvet af ; irländare, stadda i uppror mot England. , De torde ha sagt, att England skulle blil. starkare till försvar, när det blifvit qvitt!) den gröna ön; men näppeligen har någon , engelsman funnit ett sådant påstående mera j 1 t I 1 värdt att gendrifvas än den äfvenledesianledning af en stor förlust använda trösten, att man lättare aktar ett öga än två. Fullmäktigen G. A. Krohg fästade, i anledning af föregående talarens anmärkning om nödvändigheten af andra och större offer från dansk sida än de i ofvannämnda politiska skrift föreslagna, uppmärksamhe-) ten derpå, att författarens förslag endast och ; allenast gick ut på ett provisoriskt ordnande. af det statsrättsliga förhållandet inom ett, statsförbund, så länge ännu tvåkungadömet varade; och den danska författaren hade endast talat om ett sådant provisoriskt eller öfvergångs-tillstånd. Visserligen var detta med omsorg utarbetade förslag föga motsvarande syftemålet och ådagalade fastnrer omöjligheten att uppnå någon sann endritgt och styrka annorlunda än genom en fullkomligt organisk förening i sådant, som naturligen och nödvändigt är gemensamt. Menl, just detta, hvarpå föregående talaren hän syftade, blef också vid förslagets omnämnande 1 danska tidningar på det starkaste framhållet af de frisimnade stora bladen, nemligen Feedrelandet och Dagbladet, hvilka begge förfäktat den meningen, att man med verklig enighet på det samfälda området skulle uppnå långt större sann sjelfständighet för dets danska folket än med en inbillad sjelfstän-, dighet under en svag, af utlandet beroende isolering. Dagbladet, som tidigare hadel stridt för Danmarks fortvaro såsom särskild , europeisk stat, hade nu gått så långt, attl; det föreslog gemensam utrikesminister och diplomati redan under tvåkungadömet; och t författaren af den omtalade boken hade sedan sjelf svarat derpå, att han för sin dellr blott önskade den allra närmaste förening, s som någon kunde gå in på. Han hade ät-( ven i sin skrift uppställt såsom en oafvislig j 1 5 -— — 9 DM nödvändighet kronornas snarast möjliga förening på lagligt och fredligt sätt genom konungaätternas sammansmältuing och en gemensam tronfölidslas för alla 2 rikena. likaI.