myndighet såsom de förenade rikenas konsul, kaptenen att hindra någon från att gå i land. Samtidigt vände jag mig med en annan skrifvelse till chefen för den af härvarande regering autoriserade emigrantassociation och mottog hans svar, att han ville anmäla saken till styrelsen och meddela mig hennes svar. Detta svar erhöll jag äfven den 23 dennes. Passagerarne bestämde sig snart med några få undantag att lemna skeppet och söka sin utkomst hvar som helst annars, utom i State of Maine, och slutligen afgick dit icke någon enda. En stor del gick genst i land, hemtades kostnadsfritt från bord af jernvägsbolaget samt erhöll af styrelsen fri bostad vch kosthåll under nära två dygn, äfvensom fri resa till Montreal, der man ansåg att de lättast kunde få arbete. En annan del, utgörande hela återstoden (närmare 50 stycken) gingo till Chicago, der många svenskar äro bosatta, och fingo äfven de fri resa. Ett par gingo till Newyork, en qvinna till Lake Superior, och vid pass ett halft tjog hafva stannat här i Quebec, der de alla fått goda anställningar. Allesammans förklarade sin erkänsla och sin fulla belåtenhet med den behandling och den omvårdnad de ombord å Ernst Merck hafva åtnjutit och hvariferm fartygets såväl rederi som befälhafvare synas hafva gjort sig synnerligen förtjenta af deras tacksamhet. Ehuru denna affär för tillfället endast rörer svenska undersåter, anser jag frågan i sin helhet likväl ha ett stort intresse för båda de förenade rikena, synnerligen som utvandringen hit städse har varit vida mer betydlig från Norge än från Sverge, och har jag derföre vågat tro, att jag i denna fråga gjort rätt uti att vända mig till eders excellens direkte, i stället för att tillskrifva kommerskollegium derom. Jag dristar i ödmjukhet hoppas, att mitt nu omtörmälda handlingssätt af eders excellens måtte blifva ansedt såsom rätt och med en svensk och norsk konsuls pligter förenligt.? (Undertecknadt) Alfr. Falkenberg, 1.